- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
365

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Har Lan huggi’ honom i fyllau? — frågade en
karl en annan, i det de följde med eskorten, som satte
sig i rörelse.

— Visst fan liar han det! — svarade den andre,
— fast det var den andra som var full, begriper d.u!

— När de stego in på polisvaktkontoret, hviskade
Elias till Johanna i det han böjde sig fram emot henne:

— Var nu inte ledsen, Johanna! På det här
sättet får vi nog nattqvarter tillsammans, fast det inte
blef som jag tänkte.

Och Johanna svarade ingenting, hon bara grät och
klämde hans hand i sin och tänkte med förskräckelse
på hvad slutet skulle bli på en natt som börjat så
underligt och slutat så sorgligt.

— Herre Clud! — tänkte hon inom sig sjelf, —
om jag ändå hade följt med strax, så hade det här
eländet inte inträffat! Nu har han gjort sig olycklig
för min skull, och hvad ska’ det bli af mig efter
det här?

9.



Och nu var det vår igen ute på Klacken. Den
gamla vanliga skraken låg uppe i sin grenklyka på
tallen och rufvade sina ägg, snöskatorna skrattade och
slamrade i löfträden både morgon och qväll och
orrtup-pen slog sin glasharmonika i solgången, så att
hönstuppen väcktes af de kurrande slagen och satte i med ett
ljudeligt kukeliku, som om han velat visa hvad
uppfostran kan göra i fråga om musikaliskt geni, fast man
är af samma slägt ifrån början. Lekfisken gick upp
åt stränderna och det slog bra till med både skötar och
nät; men vintern hade varit stormig och svår och det
värsta var att det hade hvarken burit eller brustit, och
då kunde man lika gerha bo borta i Sibirien som ute
på Klacken. Johanna hade inte fått någon tjenst borta
i staden. Invecklad, som hon var i det nattliga äfven-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:40:30 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hfstolif/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free