- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
372

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och hurudan önskade hon att han skulle komma?
Ja det visste hon inte sjelf, eller kanske tordes hon
inte vidkännas det inför sig sjelf. Men det kände hon,
att hellre skulle hon taga emot vildheten än lugnet, ty
i hennes eget inre sjöd ett ungdoms varmt blod som
ropade på lifvet med alla dess stormar och njutningar,
och aldrig skulle hon kunna sitta nöjd och lycklig vid
en bruten mans sida. Nej, sådan hon mindes honom
om natten derinne i staden, då han slöt sin arm om
hennes lif och ville lyfta henne intill sig, eller när han
kysste henne* andlös ögonblicket innan knifven blixtrade
till i hans hand, sådan skulle han komma, så, just så,
var han hennes man, främlingen från andra sidan sjön,
sonen af det varmblodiga folket, som förut en gång hade
haft blod på sina händer.

Sådan kom han också, några dagar efter sedan
gamla Holmen var begrafven; han kom seglande för
frisk bris med en liten båt som han lånat sig ute vid
Furusundj kom så forsen yrde om fören och lofvade
till när han skulle i land, så att båten lade sigt på
sidan och blef half af vatten, och mor Greta skrek till
af förskräckelse när han ryckte upp dörren, till stugan
och ropade:

— Hejsan! guds fre’ mor Greta! Nu ä’ jag här!
Hvar har ni Johanna nånstans?

— Ah Jesses, så rädd jag blef! — ropade
gumman och kom sig inte för med att räcka honom
handen en gång — ho’ a’ visst öfver på andra sida’ för
si, hon sa’ — —

Men gumman talade för bara väggarne och katten,
ty Elias var redan ute som en stormvind och med långa
steg sprang han uppför sluttningen åt bergväggen till
och der uppe på högsta krönet satt hon, blickande utåt
storfjärden, derifrån hon trodde att han skulle komma.
Och så ifrigt såg hon att hon inte hörde den kommande
förrän han med några språng var framme hos henne
och fattade om henne med sina starka armar och lyfte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free