Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jerry skrattade åt den ansträngning, med hvilken Tom lyfte
benet öfver den höga sadelbommen. »Du måste med det första
öfva dig med att lägga händerna på sadeln och hoppa i den. En
half minut vid uppstigandet kan göra hela skillnaden mellan att
komma undan och att blifva skalperad. Då du ser rödskinnen
tjutande komma emot dig på femtio alnars afstånd och din häst
hoppar omkring lika uppskrämd som du, så är det ingen lätt sak
att komma upp på hans rygg, om du först måste sätta foten i
stigbygeln. Du måste lära dig att kasta dig upp i sadeln, både då
hästen står stilla och då han springer. Nå, hur känns det nu?»
»Jag känner mig fullkomligt fastkilad i sadeln.»
»Det är bra. Jag skall flytta upp stigbyglarna ett hål, så att
du kan hålla knäna fastare emot filten. Det är bättre att lära sig
rida utan den, men som vi bryta upp redan i morgon, hafva vi
icke tid till många öfningar. Om några dagar, då du blir
hemmastadd i sadeln, taga vi bort filten, så att du får lära dig hålla dig kvar
med knäna och genom kroppens jämvikt. Nu sätta vi oss i gång.»
Så snart tyglarna släpptes efter, satte hästarna af i kort
galopp.
»Det är deras vanliga gång», sade Jerry. »Utom på långa
färder och då han har kvinnor och tross med sig, rider en indian
aldrig i gående, och hästarna kunna i timtal hålla ut med detta lopp.
Det är bra. Sitt icke så styf i kroppen; benen måste vara styfva
för att kunna hålla stadigt tag, men från höfterna bör du vara så
ledig som möjligt och följa hästens rörelser, alldeles som man följer
med ett fartygs rörelser, då det rullar. Nu är det bättre. Se, här
kommer Pete. Jag tog denna väg, därför att jag visste, att han
skulle komma tillbaka på den — och, min själ, tror jag inte, att han
fått bössan!»
Pete hade sett dem och viftade med bössan öfver hufvudet.
»Jag har den», sade han, då han höll in sin häst. »Det var
ett styft arbete, ty hon ville icke gärna skiljas vid den. Jag måste
länge tala vid henne. Jag föreställde henne, att när hon doge,
bössan alltid skulle öfvergå till någon; att jag behöfde den åt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
