Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långa vimplar fladdrade ut liksom till tecken af en annalkande
fara. Molnmassor syntes blifva lösryckta och flyga bort med stor
hastighet. Några af dem sjönko ned litet för att snart simma
tillbaka till det stora molnet, som bildade bergets mössa, medan andra
skyndade bort söderut.
»Ingen tid», fortsatte höfdingen allvarligt, »måste genast se
efter lägerplats.» Han talade på indianspråk till Jagande hunden;
de stodo på en plats, där marken bildade ett utsprång, och
undersökte noga hålvägen, uppför hvilken de hade klättrat. Höfdingen
pekade längre bortåt, och Jagande hunden skyndade bort på
indianvägen. Några hundra alnar längre bort stannade han och såg nedåt,
sprang ännu några steg och försvann därpå ur sikte. Efter några
minuter återvände han och höll upp båda armarna.
»Kom», sade höfdingen, tog hästens tygel och ledde honom
utefter gångsstigen. De andra följde exemplet och voro glada att
få komma i rörelse. Fem minuter förut hade de badat i svett efter
bergklättringen; nu hade den plötsliga temperaturväxlingen förmått
dem att taga filtarna från sadlarna och svepa om sig. Snart voro
de framme vid den plats, där Jagande hunden stod och blickade
nedåt. Ungefär trettio fot nedanför sig sågo de ett slags remna i
berget, och en klippmur reste sig till fyra eller fem fots höjd
utanför hålvägens jämna kant. Med sin ena sida nådde den bergets
framsida, med den andra sprang den fram tio eller tolf fot därifrån;
mellanrummet hade således formen af en lång kil, hvilken var helt
och hållet beväxt med träd och småskog. Från den plats, där
Jagande hunden stod, gick en afsats ned till remnans mynning.
»Jee-rusalem, höfding!» utropade Ben. »Den där är ju
alldeles som skapad för oss; vi kunde icke hafva funnit en bättre
plats, om vi sökt i åratal. Men jag förmodar, att vi måste afröja
platsen något, innan vi föra ned hästarna.»
Två yxor framtogos.
»Hugg icke bort den gröfre skogen, Ben,» sade Harry, då
hans två kamrater gingo utför afsatsen; »dess kronor kunna skydda
oss n*ågot för snön. Hugg endast undan tillräckligt med buskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
