- Project Runeberg -  Bland klippbergens indianer /
121

(1897) [MARC] Author: George Alfred Henty Translator: Paul Hallström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att flamma upp. Men ehuru stormen tjöt där utanför, kändes
knappt en fläkt inne i deras gömställe, och endast ett lätt prassel
hördes i löfven öfver deras hufvud. Tätare och tätare föll snön,
och dock trängde den icke genom trädkronorna.

»Jag vill vara en hund, om jag kan förklara detta», sade
Sam Hicks. »Vi hafva så lugnt här som i ett stenhus, och man
skulle kunna tro, att man hade ett tak af kopparplåt. Det är nästan
öfvernaturligt.»

Äfven de andra blickade uppåt med en min af öfverraskning
icke utan blandning af oro. Harry gick till ingången och kastade
en blick öfver buskarna.

»Se hit, Sam!» sade han.

»Det förefaller mig, som om det snöade uppåt i stället för
nedåt, Harry», sade guldgräfvaren.

»Så förhåller det sig också. Vi befinna oss just i en
krök-ning af dalen, och vinden blåser rakt hit upp.

»Då nu snön kommer rusande uppför dalen och möter denna
branta bergvägg och jagas fram af stormen, måste den taga vägen
åt något håll, och så drifves den nästan rakt uppåt och öfver
bergstopparna bakom oss. Så länge vinden blåser nordlig, tänker
jag, att vi icke skola oroas mycket af snön här.»

Förklaringen syntes tillfredsställande, och alla kände sig lugnade.

»Jag har läst i en bok», sade Tom, då de andra återtogo
sina platser, »att man kan stå på kanten af en brant klippa, då
stormen blåser emot en, utan att känna en vindfläkt. Ty då
vinden träffar klippan, rusar den uppåt med sådan hastighet, att den
bildar ett slags mur. Naturligtvis slår den snart ned igen, och
några alnar bakom sig känner man stormen lika väl som
någon-städes. Men alldeles vid kanten är det fullkomligt lugnt.»

Guldgräfvarne sågo på Tom, som om de trodde, att han ville
drifva gäck med dem. Men hans farbror sade:

»Jag kan mycket väl tro det. Det är precis på samma sätt
som med ett vattenfall; man kan stå rakt under det, emedan vattnets
fart skjuter det utåt.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:45:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hgaklipp/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free