Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snön fortfor att falla, och hvarje afton i skymningen gick höfdingen
ut en stund för att röka sin pipa, medan jag satt vid ingången och
rökte min och var ganska glad att få litet frisk luft. Så snart
han kom in, drogs risknippan tillbaka till sin plats, och vi voro
åter instängda för tjugufyra timmar. Man blir ganska snart trött
på att äta rått björnkött och dricka snövatten, och ni kunna förstå,
att jag blef ganska glad, då höfdingen en dag efter en blick genom
vårt kikhål sade, att snöfallet upphört och att solen sken. Vid
middagstiden sade han plötsligt: ’Höra röster.’
»Det dröjde en stund, innan jag hörde något, men snart kunde
äfven jag urskilja ljudet, ehuru snön dämpade det något. Rösterna
tycktes icke vara långt borta, och efter några minuter tystnade de
alldeles. Vi lågo kvar ännu två dagar, men då trodde äfven
höfdingen, att indianerna begifvit sig bort. Min egen tanke var, att
de brutit upp samma dag, som snön upphörde att falla.
»’Hoppande hästen gå ut och speja, så snart blifva mörkt’,
sade han. ’Gå till hålvägens mynning. Om uterna vara i skogen,
han se deras eldar och komma tillbaka igen. De icke sannolikt
komma hit igen och finna hans spår.’
»Detsamma hade jag sagt de två sista dagarna, ty så snart
några af dem varit uppe och öfvertygat sig om att ingen fanns i
hålvägen, var det icke sannolikt, att de skulle återvända genom
snön. Då höfdingen efter en timmes frånvaro återvände, sade han, att
alla uterna voro borta. ’Eldarna kalla’, sade han, ’gått för många
timmar sedan. Hoppande hästen medfört något torr ved från deras
eldstad. Kunna tända elden.’ Ni kunna tänka er, att en brasa
snart flammade framför vår håla, och aldrig har jag vetat, huru
godt björnstek smakar, förrän den kvällen.
»Följande morgon tog höfdingen bort spjälorna och lade nytt
förband på mitt ben, hvarvid han begagnade en lång remsa af
björnskinnet, hvilken han knådat, tills den blifvit alldeles mjuk.
Däröfver lade han spjälorna, och för första gången efter mitt
nappatag med björnen kände jag mig smärtfri. Vi stannade här ännu
fjorton dagar, och efter denna tid hade benet läkts ganska bra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
