Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modern. En del kunde ej fångas förr än efter en lång jakt, enär
de sprungo med en hastighet, som Hugh aldrig gjort sig en
föreställning om vore möjlig för hornboskap.
Korna och tjurarna voro till största delen märkta, men några
voro utan märken. Sådana kallades mavericks. De voro djur, som
kommit undan vid föregående hopdrifning, hvarför det följaktligen
var omöjligt att säga, till hvilken hjord de hörde. När dagsverket
var slut, fångades de med lasso, kastades omkull och märktes samt
blef den boskapsgårds tillhörighet, hvilkens cow-boys upptäckt dem.
»Det är mången, som blifvit rik på att märka ’mavericks’»,
sade en af karlarne. »Förr i tiden var det en ordnad handtering.
Men så komrno alla boskapsägare öfver ens om, att hvar och en, som
märkte kreatur annars än vid den regelbundna ’round up’, som årligen
företages, skulle skjutas, och denna åtgärd har bevisat sig rätt verksam.»
Vid kvällens inbrott blefvo sex man utsedda att hålla nattvakten
hos boskapen, medan tre andra, bland hvilka Hugh var en, skulle
se efter hästarna. Hugh skulle taga första vakten, och sedan han
ätit kvällsvard, mottog han sina förhållningsregler af John Colley,
uppsyningsmannen.
»Det blir ej mycket att göra», sade denne. »Ni behöfver endast
hålla er i närheten af hästarna och ej ens sitta till häst, 0111 ni ej
vill. Så länge de beta lugnt, låt dem vara! Men skulle ni se ett par,
tre stycken vandra bort från de andra, skynda då att mota dem!»
Hugh satte sig upp på en af sina lugnaste hästar och red ut
några hundra alnar från lägret. Då han hvisslade, kom Prins
traf-vande från de andra, gick ända fram till honom och tog ett stycke
bröd ur hans hand.
»Gå nu tillbaka till de andra, Prins», sade Hugh och gjorde en
rörelse med handen, »nu har du ingenting annat att göra än beta.»
Hästarna voro allesammans lugna, och då mörkret inbrutit,
anslogs Hugh af slättens stillhet. Öfver honom lyste stjärnorna
genom den torra, klara luften. Bredvid sig såg han den mörka
hästhopen och var öfverraskad af hur väl det hördes, då de afbetade
gräset, hvilket ljud endast då och då afbröts af hofvarnas stamp.
Han kunde mycket väl höra harmonikan och sången borta i lägret.
När detta upphörde, hördes emellanåt braket af grenar, då
boskapen bröt sig igenom buskarna vid floden, och gossarnes sång, när
de redo vall i kretsar omkring dem. Tiden tycktes honom ej lång,
och han blef helt öfverraskad, då Bill Royce kom och underrättade
honom, att hans vakt var slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
