Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man så sällan har spritvaror med sig här ute. Jag blef biten en
gång. Här.» Och han pekade på ett ärr på högra handen. »Jag
sköt ormen i hufvudet med min revolver. Sedan tog jag fram min
knif och skar bort det skadade. Det fanns ingen spillning till hands,
och jag hade ingen whisky, så jag bröt upp en revolverpatron och
strödde krutet i såret och tände på. Det gjorde litet ondt
naturligtvis, men jag blef bra. Armen kändes som förlamad ett par
timmar, men det var allt. Hornboskap och hästar blifva
understundom stungna i hufvudet, då de beta, och det sväller då upp^dubbft1 a11^1
mot den naturliga storleken, men vanligtvis öfvervin,n^e <jet on(ja
på ett par dagar. Nej, skallerormar äro ej så^arpga. men yigtas
man på ställen, där de förekomma i män^ kan man ju se sig för,
innan man sätter sig.» ^
»Men hur kom ni att lefva yfiå skallerormar en månads tid?»
»Jo, jag råkade ut för indj/aner, då jag en gång var ute och
letade efter en kreaturshjord, som vandrat upp i en canon. Indianerna
jagade boskapen, men lyckligtvis såg jag dem, innan de sågo mig,
så att jag hann sitta af, låta, hästen galoppera sin väg och gömma
mig i en bergsskrefva.
»Jag hade allt för brådtom att tänka på skallerormarna, som
lågo på klippan, då jag skyndade in i skrefvan, men när jag
sedan låg där inne och kände hungerns kval, började mina tankar
sysselsätta sig med djm. När natten kom, och jag kunde antaga,
att rödskinnen upphört att leta efter mig, gick jag ut och skar mig
en duktig käpp, ref af en remsa af mitt skärp, samt band min
bo-wieknif vid änden af käppen. Visserligen hade jag både revolver och
knif, men ett skott kunde hafva kostat mig lifvet, och knif är ej
rätta vapnet att angripa en skallerorm med. Sedan gömde jag mig
igen och somnade. Vid tiotiden på morgonen, då solen gassade,
antog jag, att ormarna skulle vara framme och tittade försiktigt
ut. Som inga rödskinn syntes till, vågade jag mig fram. Jag hade
ej gått många steg innan jag träffade på en. Han såg mig komma
men rörde sig ej från stället. Han endast ringde med sina skallror
och lyfte upp hufvudet, som ville han säga: »Det är bäst att lämna
mig i fred.» Men i detsamma slog jag till honom med käppen
så att hans hufvud skildes från kroppen. Jag tog kroppen, gick
tillbaka till mitt gömställe, flådde den, skar den i skifvor och åt
den, som den var. Och med denna diet fick jag fortsätta en
månads tid, ty att lämna mitt gömställe, så länge indianerna lurade
utanför, hade varit en säker död. Jag fann, att ormarna innehöllo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
