Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kelse bland djuren, visado de tecken till oro, därför att elektriciteten
i luften inverkade på dem. De kunde lägga sig, men reste sig
strax igen, och det aflägsna dundret besvarades med ett
oupphörligt råmande. En sådan natt behöfdes intet bud till lägret. Då
ovädret nalkades, och det af blixtarnes klarhet och mängd tydligt
märktes, att det skulle bl if va häftigt, lämnade männen, en och
en i sänder, elden, eller stego de upp från sina läger och gingo
ut till hästarna, samlade upp sina lassos och hoppade upp i sadeln.
Därpå sveppte de en filt omkring sig och galopperade bort till
hjorden. För att ej skrämma den på flykt, började de alltid sjunga,
innan de närmade sig den.
När ovädret var öfver hufvudet, steg boskapens förskräckelse
till sin högsta höjd, och allas förenade krafter förslogo knappast
-att hålla den i styr. De omedelbart på hvarandra följande blixtarna
upplyste ett haf af hufvud och horn, vilda ögon och vidgade
näsborrar. Dundret fortsatte oafbrutet, och så förskräckliga voro en
del af dessa oväder, att Hugh kände sig tacksam mot djuren
för det besvär, de gjorde honom, enär hans uppmärksamhet
därigenom drogs från det elementens krig, som rasade. En sådan
natt kunde man vara nästan viss på, att hjorden förr eller senare
-skulle gifva sig på flykten, och när den en gång kommit i väg,
voro vaktens ansträngningar snarare riktade på att hålla den
tillsammans än att mota den.
Om man motade den tillbaka, var det sannolikt, att den
komme att rusa sin väg än en gång, och det var ett mindre svårt
bestyr att galoppera vid sidan om den uppskrämda hopen, än att
hålla den kvar på platsen, sedan en gång dess förskräckelse nått
höjdpunkten. I vissa afseenden var ridten i ett sådant oväder som
det beskrifna mindre farlig än under en kolsvart, lugn natt, ty
blixtarna ej endast upplyste hjorden, så att man såg dess ställning,
utan minskade äfven utsikterna för farliga fall genom att upplysa
hela landskapet med alla hinder, som kunde finnas i vägen.
Hugh hade nu lärt sig inse, att ej ens tolf hästar per man
vore för mycket. Han satt i sadeln merendels aderton timmar om
dygnet och stundom tjugu; och fyra, ja, fem hästar voro helt och
hållet uttröttade, innan hans dagsverke var slut. Hade de blifvit
fodrade med säd, skulle nog ett mindre antal räckt till, men,
hänvisad som man var till det torra gräset på slätterna, behöfde de
en dags hvila, innan de åter kunde vara dugliga att göra tjänst.
Hjorden fick en ytterligare tillökning af tusen kreatur, innan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
