- Project Runeberg -  Bland rödskinn och cowboys. Berättelse från den amerikanska västern /
130

(1893) [MARC] Author: George Alfred Henty Translator: Elin Bergström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»’Här’, ropade Ginger. Jag lyfte upp Dave på hästen och hoppade
upp bakom honom, och vi hunno sätta i väg, strax innan
mexikanerna kommo rusande. Sedan gick det lätt nog. Vi redo till
den plats, på hvilken Jeffries blifvit lämnad, fingo upp honom på
Gingers häst och trafvade till lägret. Jeffries dog dagen efter, men
Dave kom sig.»

»Det var ett lyckligt påhitt af er att tända eld på huset», sade
Hugh.

»Jag hade en dust med dem i en af deras byar förlidet år»,
inföll en annan cow-boy. »Baltimore Rube och jag hade hållit på
att genomleta några dälder mellan bergen, och det hade tagit slut
på vårt förråd af socker och te. Nåväl, jag satt på en ung
’broncho’, som jag fångat ett par dagar förut, och djuret var så vildt,
man gärna kan tänka. När vi kommo ridande in i byn,
omringades vi af en massa hundar, hvilka bruka svärma omkring som
ohyra i alla mexikanska byar, och en stor best i synnerhet såg ut,
som ville han bita min häst i nosen. Hästen stegrade sig, och jag
trodde han skulle lyckas att kasta af mig. Många karlar stodo i
dörrarna och rökte, ty det var sent på eftermiddagen, och de hade
slutat sitt arbete för dagen. Jag ropade åt dem att locka på sina
hundar, men de endast skrattade och nojsade, så jag måste gripa
till det enda medel, som stod mig till buds: jag drog min revolver
och sköt hunden. Men det säger jag, att hade det varit en människa,
jag skjutit, kunde det ej blifvit en värre uppståndelse. Mexikanerna
rusade in i husen så kvickt som en hop prärihundar, som vädra
fara, och i ett ögonblick voro de ute igen med sina bössor och
började gifva eld. En kula svedde kinden på mig och en annan
träffade min häst; då blef vo vi naturligtvis uppretade och sköto igen.
Hvarken Baltimore eller jag bommade, det kan jag försäkra, och
sedan vi skjutit af våra tolf skott, redo vi vår väg.

»Baltimore hade ett skott i axeln och jag ett i benet, men vi
öfverenskommo att ej tala om det. Mexikanerna kunna svärja på
att svart är hvitt, och när det är en hel bybefolkning på ena sidan
och endast två personer på den andra, hafva dessa två ingen utsikt att
blifva trodda. Därför beslöto vi att lämna dessa trakter och redo
etthundrafemtio mil under de två följande dagarna, hvarpå vi slogo
läger för en vecka, till dess våra sår läktes.

»Fjorton dagar efteråt fick jag på stationen händelsevis se en
af mexikanernas så kallade tidningar, och där fanns en berättelse
om tilldragelsen. ’Två okända cow-boys hade,’ hette det, ’kommit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:45:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hgarodskin/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free