Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hantverksämbetena under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärkebiskop Wichmann i Magdeburg förlänade 1183 den förening,
som stadens klädeshandlare bildat, rätt att med uteslutande af alla
andra inom eller utom staden boende där drifva handel med tyger.1
Möjligen af ännu tidigare datum är ett skrå för skomakarna,
utfärdadt af ärkebiskop Wichmann.1 2 Orten är ej i den bevarade delen
af skrået angifven, men måste antagas vara Magdeburg. Tiden för
urkundens utställande är ej heller angifven, men måste falla mellan
åren 1152 och 1192, då Wichmann innehade ärkebiskopsstolen. Skråets
äkthet har visserligen blifvit ifrågasatt, men som det synes utan
tillräckligt skäl.3
Skrået börjar med en något underligt klingande fras. I allt hvad
ärkebiskopen företagit till stadens heder och nytta, har han velat hafva
friheten som moder för sin verksamhet, »— — — emedan heder och
nytta utan frihet måste anses som föraktligt slafveri».4 Ärkebiskopen
förklarar, att han därför önskar hålla stadens såväl stora som små
ämbeten (officia) i oförkränkt rätt. Skomakarna skola hafva sådan
rätt och förmanskap5, att ingen skall äga myndighet öfver dem, som
de ej själfva med gemensamt samtycke välja till mästare (magister).
Den särskilda rätt (ius et distinctio) som skomakarna äga utesluter
på så sätt dem som ej böra få del af denna rätt, att främlingar ej må
tillåtas att torgföra något handtverksarbete. Ärkebiskopen stadgar
därför, att främlingar må på torget salubjuda sina handtverksvaror,
endast om det sker med alla deras goda minne, hvilka äga del i den
rätt, som kallas inninge.6
1 [Urk. tr. hos Keutgen 354.] Hegel II 441. Urkunden är endast bevarad i
en afskrift från 1500-talet (Hegel II 441 n. 1). — Eberstadt 153 ansluter sig till en
af Hagedorn framställd åsikt, enligt hvilken urkunden ej är en direkt afskrift af
originalet, utan utgör ett ur minnet gjordt återgifvande däraf. Att ärkebiskop
Wichmann verkligen gifvit klädeshandlarna ett skrå, bestyrkes af den tillförlitliga Chronikon
Magdeburgense (ett utdrag hos Eberstadt 151).’ [Jfr Keutgen ÅZ 200 n. 502.]
2 Tr. hos [Keutgen 354 f. och] Eberstadt 149.
3 [Jfr Keutgen ÄZ 201 n. 503 och Croon 63 ff] Eberstadt 149 ff. förnekar
äktheten, utan att därför vilja helt underkänna urkundens betydelse.
4 »In omnibus actibus nostris, in quibus aliquid de honore et utilitate Magdeb.
ecclesie agere studuimus, libertatem matrem actionis nostre esse voluimus, ut cum honor
et utilitas in dispetitione nostra accurrerit, libertas suprema semper existeret, quia honor
et utilitas sine libertate quasi vilis servitus estimatur.»
5 »... ius et magisterium sutorum ita consistere volumus ...»
6 »... nisi cum omnium eorum voluntate qui iuri illo quod inninge appellatur
participes existunt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
