Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hantverksämbetena under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt att upptaga eller förkasta dem som söka inträde. Åtskilliga
utsagor i olika skrån visa att äfven kvinnor upptogos som fullt
berättigade medlemmar \ om det ock i många fall — ej i alla — endast
torde vara fråga om änkor, hvilka efter männens död fortsätta
kandt-verket.
Huru föga afstängda korporationer ämbetena ursprungligen voro,
visas äfven däraf, att det ej var ovanligt att en person tillhörde två
ämbeten. På detta har man flera exempel. I Basel tillåtes det
uttryckligen för trädgårdsmästare och väfvare, och i Gersdorf talas det 1277
om cunctarum artium executores, hvarmed tydligen menas sådana,
som samtidigt utöfva flera yrken.1 2 Åtminstone under senare tid fordrade
dock ämbetet sin man helt och odeladt — i full öfverensstämmelse med
den allmänna medeltida uppfattningen.3 4 En inskränkning i den
obegränsade rätten till inträde skedde emellertid snart genom ämbetenas
berättigade fordran, att den som vunne inträde skulle gjort sig känd
för en god vandel. En sådan pröfning stadgas för bagarna i Basel
1256. Tre gånger skall brödmästaren, som var en utom ämbetet
stående offentlig tjänsteman, fråga ämbetet, om det är någon anmärkning
att göra mot den inträdessökande — en bestämmelse som under senare
tid ofta återkommer. Ådagaläggandet af en viss yrkesskicklighet såsom
villkor för upptagande i ämbetet är något som tillhör ett senare skede.
En antydan härtill finnes dock för bagarna i Berlin 1272, men
stadgandet där står helt enstaka.5 Då inträde i ämbetet på det närmaste
sammanhänger med rätten att utöfva yrket och fritt torgföra sina varor
— en rätt som stundom kallades innung 6 — så gjorde stadsstyrelsen
anspråk på att ytterst få afgöra hvarje enskildt fall och häfdade äfven
under den äldsta tiden denna sin befogenhet. Med ämbetenas stigande
1 Kvinnliga medlemmar omnämnas hos skinnarna i Basel 1226 (art. 8; [Keutgen
8671) och väfvarna därstädes 1271 {a. a. 371] samt bland garfvarna i Eotenburg.
I Rotenburg var det kvinnorna särskildt förbjudet att salja fisk - en bestämmelse
som väckt stor undran. Stieda 116 f.
2 Stieda 117 fi; jfr urk. tr. hos Fagniez, I 232, 233, 280, 281.
2 Gierke I 227 anser med stöd af de anförda bestämmelserna från Basel, att
man aldrig kunde äga full personlig rätt i mer än ett ämbete. . .
4 I Paris, där utvecklingen gått raskare, var på 1200-talet en dylik profnmg ej
ovanlig (Lespinasse ss. C1X f.).
e Hegel II 429. I Hameln kallas handtverkarnas ämbetsrätt innigge (stadsrätt
art, 3, tr. hos Keutgen 174). [Se vidare nedan 151 f ]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
