Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hantverksämbetena under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håll kunde man gå så långt, att allt nödigt råmaterial inköptes af
ämbetet, hvilket sedan tillhandahöll medlemmarna af sitt förråd.1
Ingen mästare fick sysselsätta mer än ett be gräns ad t antal
medhjälpare. Under den äldre tiden, när inga större svårigheter
upprestes för mästerskapets ernående på jämförelsevis kort tid, kunde
det ej gärna förekomma, att en mästare antog något större antal
gesäller och lärpojkar, och intet behöfde därför stadgas därom. Under
en senare tid åter höra bestämmelser om antalet gesäller och lärpojkar,
som en mästare fick anställa hos sig, till de ämnen som skråna mest
regelbundet beröra. Vanligen fick ingen mästare ha mer än en lärling,
mera sällan två, samtidigt i lära.1 2 Antalet gesäller har under
medeltiden mindre ofta behöft fastställas, sällan torde det emellertid i
verkligheten fått öfverstiga två.3 En särställning i detta som i flera andra
hänseenden intager byggnadsindustrien äfvensom väfnadsindustrien, där
denna utvecklat sig i större skala.4
För att riktigt slå fast att ingen ägde att utföra i någon
väsentligare mån större arbetsmängd än som ansågs som den normala, gick
man stundom så långt, att man stadgade ett produktionsmaximum
som ej fick öfverskridas. Så skedde i Köln 1336 och i Lubeck 1363
för bryggarna, 1443 för hårarbetarna och 1454 för barkarna
(logarf-varna).5 Mästarnas förhållande till sina gesäller och lärlingar gjordes
i samma syfte till föremål för ämbetets bestämmande myndighet. I de
baltiska städerna synes det dock under medeltiden ej i allmänhet vant
nödvändigt att stadga om lärotid och lärpengar för lärlingarna och
afiöningen för gesällerna. I Kiga är det endast skinnarskrået, som
fastställer en bestämd årslön för gesällerna.6 Äfven i Lubeck äro
bestämmelserna härom fåtaliga.7
De pr is tax or som uppsattes af ämbetena voro ock, i synnerhet
under en senare tid, till stor del framkallade af en önskan att för-
1 Schönberg 119 ff; [Techen 80 ff.;] Wehrmånn 146, urk. tr. 172 f., 200,
352, 372, 456; Stieda Schragen 103; [Pio 274 f.]
2 Wehrmånn 114; Stieda Schragen 101; Roscher III7 806 n. 15.
3 Schönberg 105 n. 202; [Techen 72 ff.] — Skomakarna i Riga fingo ha högst
fyra gesäller (skrå tr. hos Stieda Schragen 532, jfr 102).
4 Schönberg 106 ff; Schanz 67.
3 Schönberg 115 n. 231; [Techen 76 f., jfr 72;] Wehrmånn 145.
6 Stieda Schragen 102.
7 Schönberg 124 ff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
