Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - A. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af urformationens öfvervigt i den svenska
jordens bildning följer ögonskenligen, att Sverige i
det hela icke kan vara något synnerligen bördigt
land; men det är i alla fall icke heller så
ofruktbart, som man vid första påseendet skulle kunna
förmoda. Skånska slätten, der de hos oss
yngsta formationerna förekomma, täflar i
bördighet med Europas flesta länder, och ungefär
detsamma, om än i något inskränktare grad,
är förhållandet med de öfvergångstrakter, der
kalken hufvudsakligast är rådande, t. ex.
Gottland och Öland, vissa delar af Westergötland
samt en stor del af Östergötlands slättbygd.
Men äfven de delar af landet, som bestå
hufvudsakligen af granit, t. ex. den stora
Mälardalen, förete en ingalunda obetydlig bördighet.
Här förekomma nämligen ofta lösare
bergarter, ehuru af uråldrig art, t. ex. kalk och
lerskiffer, samt derjemte på andra ställen en för
bördigheten mer fördelaktig lera o. s. v.
Härtill bidrager också Sveriges visserligen i det
hela kalla och hårda, men likväl sunda klimat,
som är blidare än i något annat land under
lika högnordlig bredd. När man ihogkommer,
att samma breddsgrad, under hvilken
Stockholm ligger, passerar öfver Sibiriens
hufvudstad Tobolsk, öfver Sibirien och Kamtschatka,
och när man känner, hurudant luftstrecket är
i dessa trakter, måste man förvånas öfver den
blida luft, den yppiga bördighet, som utmärka
Skandinaviska Halfön. Ännu i Skåne mognar
drufvan på kall jord, i drifbänk till och med i
Stockholm och ända upp till 60:de graden;
vid Stockholm trifves mulbärsträdet, och
vid 68 1/2° n. br., i Enontekis, kan man ännu
odla vissa trädgårdsväxter. Denna mildhet i
klimatet härleder sig till stor del från den
omständigheten, att landet till större delen
omgifves utaf haf; men landets långsträckta form,
dess olika höjd öfver hafsytan och andra
omständigheter föranleda imellertid mellan dess
olika delar märkliga skiljaktigheter i både
växtlighet och temperatur. Medan t. ex. valnötter
och persikor trifvas i Skåne på kall jord, vilja
icke ens rågen och hafran gå till i Sveriges
nordligaste trakter, och medan Lunds
medeltemperatur är + 7°, går den i Enontekis ned
till — 2. Tobaken växer till omkring 61°,
eken till 60° (i Norge till 63); äplen och
körsbär mogna ännu vid Hernösand (62 1/2°). Den
egentliga bokskogen slutar visserligen i Småland
vid 57 1/2°; men ännu i Östergötland växer bok
på Omberg, och i Westergötland samt
Bohuslän går detta träd till 58 1/2°. Hvetet kan
odlas till 62°, men icke gerna derutöfver; der
stadnar humleodlingen, likasom linet vid 64°,
utöfver hvilken bredd hafran sällan mognar.
Råg och hampa sås ännu vid 66°, sedan
fruktträden upphört mellan 64° och 65°, och ända
till 69° växa af alla våra sädesslag och
rotfrukter endast korn, rofvor och potates.
Gränsen för den eviga snön träffas i Sverige
vid 61° 5,200, vid 62 1/2° 4,860, vid 67° 3,600
fot öfver hafvet. När man nalkas till fjällen,
möter man först den region, der granen
upphör att växa, vid 3,200 fots afstånd från
snögränsen: här mogna icke längre åkerbären;
inga bäfrar bygga nu mer sina hus vid
bäckarna; aborren och gäddan hafva försvunnit
ur sjöarna, och granskogen sjelf har långt för
detta antagit ett svartaktigt, förbrändt
utseende. Ända till 2,600 fot nedanför
snögränsen växer ännu tallen, men med låga
stammar; i vattnen finnas icke längre sik och harr;
icke ens blåbären vilja mogna. Från denna
punkt utgöres den enda skogen af vresiga
björkar, som, tillika med kraftiga gräsarter,
fortfara ända till 1,800 fot ifrån snögränsen,
men glesna allt mer och öfvergå till
dvergbjörkar, hvilka, tillika med rehnmossan, gå ända
upp till 950 fots afstånd från den eviga snön,
der alla vatten stå döda, utan att lifvas af
någon fiskart. Derefter betäckas backarne af
fastmer bruna än gröna fjällörter; de enda bär,
som mogna, äro kråkbären. Längst upp mot
snögränsen är all växtlighet i det närmaste
försvunnen; men ända till 200 fot deröfver
förmå dock ännu några lavar bibehålla sitt
svaga lif.
Medeltemperaturen i Stockholm under åren
1808—1822 har blifvit uppgifven till + 5°,66,
under åren 1831—1854 till + 7° 54, eller
ungefär detsamma som Göteborgs medelvärme
under åren 1787—1832 och Lunds under åren
1765—1818. Den stora skiljaktigheten mellan
de olika periodernas observationer för
Stockholm har man försökt förklara genom en på
de sednare åren försiggången förändring i våra
klimatiska förhållanden; men C. E. Ljungberg,
som noggrannt sammanställt flera hithörande
data, kommer i detta fall till den slutsatsen,
att hvarken sommarvärmen vunnit ökad
intensitet eller vintrarne blifvit blidare,
nämligen så vidt dessa årstider betraktas öfver
hufvud och längre tidsperioder jemföras, och
att icke heller vintrarne blifvit kortare och
vårarne längre, men att man deremot tyckes
hafva rätt i den slutsatsen, att höstarne
blifvit längre samt att en del årstider (icke alla
inkräkta på de öfrigas områden. Någon
bestämd slutsats om värmens aftagande vågar
han icke göra. — Högsta värmegraden
infaller i Juli; största kölden har i sednare tider
(sedan 1840) nästan alltjemt inträffat i Febr.
Den högsta värme, som förekommit i
Stockholm, inföll d. 3 Juli 1811 och uppgick till
36°; högsta kölden, — 32°, inträffade den 20
Jan. 1814. Den största värme, som (sedan
1822) någon månad företett i sin helhet,
inträffade i Juli 1826 = 21° 25, och den
högsta köld i Februari 1838, då hela månadens
temperatur i medeltal uppgick till — 11° 55.
Skilnaden mellan medeltemperaturen i södra
Sverige och landets nordligaste delar (Lund
och Enontekis) är 10°,04[1].
Nederbörden i mellersta Sverige uppgifves
till 17,5 decimaltum årligen. I Stockholm
utgjorde den för 1843 blott 8,45 decimaltum för
hela året, hvaremot året 1844 med sin regniga
sommar företedde 19,97 tum. Under de
efterföljande tio åren var nederbörden i
medeltal endast 11,98 tum. 1854 blott 7,09. Den
är vanligtvis störst i Augusti och minst i
Mars.
Sveriges vestra kust har ett mildare och mer
ostadigt klimat än den östra; de sydvestliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
