- Project Runeberg -  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Första Bandet. Inledning samt Text A och B /
11

(1859-1870) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - A. Landet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Skåne, Sveriges sydligaste provins, skiljes
i norr från Halland genom Hallands-ås och
från Småland genom Göinge-åsen. som går
söder om sjöarna Möcklen och Åsnen fram
(ill Blekingska gränsen. Tvärtöfver den halfö,
som Skåne bildar, d. v. s. i öster och vester,
stryka ytterligare tvänne åsar, af hvilka den
ena i sin vestra del kallas Söderåsen, i sin
östra Linderöds-åsen. hvilka bägge förena
sig i stränderna kring Ringsjön. Söderåsen
slutar vid hafvet med Kullaberget. Den
andra Skånska tväråsen, äfvenledes i rigtning
från ö. till v., är synnerligen afbruten och låg
samt reser sig blott i några bergshöjder, bland
hvilka Romeleklint och Stenshufvud äro de
högsta; denna ås fortsattes nästan omärkligt
ända fram lill Falsterbo Ref och utgör
landskapets vackra södra kusttrakt. Genom dessa
åsar delas Skåne i tre bälten, ett nordligt,
som innefattar hufvudsakligaste delen af
Christianstads Län samt är till större delen skogigt
och bergigt. — ett mellanbälte, som utgör det
egentliga Skånska slättlandet och ett kustbälte,
utgörande kuståsens södra och östra
sluttningar mot Östersjön. Utför norra bältets vestra
sluttning rinner Rönne-ån, som från
Ringsjön faller ut vid Engelholm, och utför östra
sluttningen flyter Helge-ån, afloppet från sjön
Möcklen i Småland; denna å genombryter
Skånes norra ås och delar denna i de bägge
delarna Hallands-åsen och Göinge-åsen. Vid
Christianstad utvidgar sig Helge-ån till
åter en sjö, kallad Helge-sjö, och faller ut vid
Åhus. I Helge-å infaller den frän Finja-sjön
kommande Alma-ån, och till samma bälte
hörer Ifvetofta-ån. afloppet för
Oppmanna-och Ifö-sjöarna.

Mellersta bältets hufvudflod är Keflinge-å.
som börjar knappt en mil från östra kusten,
genomllyter Skånes hela bredd från öster till
vester, samlar sina flesta källgrenar i
Vombsjön och faller ut i trakten af Barsebeck.
Genom denna ä delas Skånska slätten i den
mindre bördiga norra eller Helsingborgs och den
fruktbara Lunda-slätten, der nu mer ingen skog
finnes, utan der man, enligt Linnés ord,
sommartiden icke ser annat än »himmel och
sädesfält.» — Bland åarna i Skånes södra bälte
märkas Köpinge-ån på södra och Virke-ån
på östra sidan.

På det af öfvergångsbergarter bestående
Öland finnes blott en sjö, Hornsjön, i öns
norra del. Öns vestra sida saknar åar; på
den östra flyter Gärdslösa-ån, 3/4 mil lång.

Gottland, Östersjöns största ö, likaledes
bestående af öfvergångsberg (öfverst kalk,
hvilande på sandsten), saknar egentliga sjöar och
floder. Öns åar (den största är Gothems-å,
3 mil lång) torka nästan allmänt ut om
somrarna; dess djupare vattensamlingar, de s. k.
träsken, äro 12 till 15 fot djupa urhålkningar
i kalk-klippan, af hvilka de flesta ligga nära
hafvet, hvari de utfalla med en kort kanal.
Det största är Lummelunds-Träsket, 3/4 mil
långt; Bogeviks-Träsk nära Slitö på östra
kusten faller ut i hafvet genom sju kanaler af
blott 15 alnars längd, kallade »Sju Strömmar.»
Vattensamlingar af annat slag äro de s. k.
Myrarne, som till botten halva dyjord, hvari

vattenväxter trifvas. De största äro
Martebo-Myr och Mäster-Myr. Gottlands träsk och
myrar upptaga , 1/12 af öns hela yta.

*


Sveriges förnämsta naturprodukter äro
följande:

I. Af mineralriket: granit och gneiss, de
allmännaste beståndsdelarne i Sveriges
flesta berg, — kalksten och marmor,
porphyr, — alunskiffer, jern- och
kopparvitriol, — svafvel, blyerz och
stenkol (dock föga), — silfver-, koppar-,
jern- och blymalm, kobolt och
mursten. Den mesta silfvermalmen träffas i
Westmanland, största tillgången af
kopparmalm i Dalarne och Östergötland,
jern-malm företrädesvis i Dalarne, Wärmland,
Nerike, Westmanland, Uppland och
nordöstra delen af Södermanland. Blymalmen
träffas synnerligast i Westmanland och
Dalarne, koboltmalmen i Nerike och
Södermanland. svafvel i Nerike och Dalarne, vitriol
på Öland, i Dalarne och Nerike, alunskiffer
i Westergötland, Nerike och på Öland.
Marmor finnes blott i Södermanland och
Östergötland, stenkol, som redan blifvit
sagdt, endast i Skåne.

II. Af växtriket förekomma, utom en mängd
grässlag, som begagnas till boskapsfoder,
hufvudsakligen sädesslagen korn (till 68 1/2°),
råg (till (60°), hafra (till 64°) och hvete
(till 66°): — vidare potates (införd i
Sverige af Jonas Alströmer 1756 och
odlad längre norrut än kornet), rofvor
(odlade till samma breddsgrad som kornet),
hampa och lin (till 64°), humle, och
tobak (ungefär till 61°), kummin, anis,
bohvete m. fl. och de egentligen s. k.
trädgårdsväxterna, hvilka upphöra
mellan 65° och 66°. Af de talrika odlade
och vildt växande bärsorterna stå
hjortron, smultron och åkerbär (de
sistnämnda endast i Norrland) främst, tillika
med lingon och hallon, blåbär och
berberis; af fruktträd odlas äplen,
päron, körsbär och plommon; Sveriges
skogsträd äro barrträden tall, gran och
en, löfträden björk, sälg, vide, asp,
rönn, al, lönn, ask, pil, alm, lind,
ek och bok
. Af alla dessa fördrager
björken det hårdaste klimatet och trifves
ännu vid 66° samt 1900 fots höjd,
medan tallen upphör vid 1350, granen
redan vid 1000 fot. Lönnen går till 63°,
asken och pilen till 62°, almen och
linden till 61°, eken till något öfver 60°,
boken till 57 1/2°; fruktträden upphöra
omkring 65°.

III. Af djurriket eger Sverige bland de lägre
klasserna den ätliga ostran och
crustaceerna kräftan, krabban, hummern:
bland insekterna biet: äfven silkesmasken
hålles som husdjur. — Af fiskarna
märkas: hvitfisk: mört, asp, id och braxen;
— anjovis. vassbuk, strömming och
sill; gädda; harr, nors, sik, röding
och lax; — makrill;, gös, aborre,
flundra, simpa; — lake och torsk;
— ål; — rocka
och nejonöga m. fl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:46:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hgsl/1/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free