Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - C. Statsförfattning och statsförvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
inskränktes Rådets magt och beslöts
reduktionen och förmyndareräfsten samt inleddes
derigenom det envälde, som Carl XI
öfvertog år 1(582, och hvilket vid 1093 års riksdag
ytterligare bekräftades. Konungen var nu en
wenvålds allom bjudande och rådande
suverän konung, den ingen är på jorden för sina
actioner responsabel»; åt honom var hela
lagstiftande magten och hela regeringsmagten
öfverlemnad; det enda, som ständerna icke
bort-gifvit i hela dess omfattning, var
beskattningsrätten. Imellertid kallades ständerna (efler
1680 benämda Kongl. Maj:ts Ständer,
likasom Rådets medlemmar hette lig!. Båd) ofta
till riksdagar, vid hvilka Secreta Utskottet,
hvars ledamöter utan undanlag utnämndes af
konungen, var verkstaden för riksdagsbesluten.
Utskottet både full myndighet alt med Ivgl.
Maj.t besluta i de ärender, som detsamma
förelades, men begagnades stundom blott till
att förbereda ärenderna. — Carl XII
regerade alldeles utan ständer, och under
konungens frånvaro stod Rådet i spetsen för
administrationen. Utan Carls samtycke
sammanträdde imellertid 1710 ett «utskott af
samtliga Kongl. Maj:ts Ständer», kalladt af Rådet,
i Stockholm, och fattade beslut om krigsgärd
och rekrytering, och mot slutet af 1713, då
Carls frånvaro från fäderneslandet blef alltför
långvarig, sammankallade prinsessan Ulrika
Eleonora ständerna, konungen oåtspord. Carl
förbjöd riksdagen, och ständerna åtskiljdes i Juni
1714, utan att hafva fattat något beslut,
ehuru man dock uppgjort grunddragen till den
regeringsform, för hvilken envåldsmagten skulle falla.
Efter enväldet inträdde frihetstiden (1719
— 1772). Redan i kallelsen till riksdagen 1718
afsade sig Ulrika Eleonora «den s. k.
suve-räneteten», och i början af 17 19 undertecknade
bon den nya regeringsformen, hvilken öfversågs
och förändrades 1720, sedan Fredrik af
Hessen blifvit konung. Genom densamma
tillades styrande magten Riksens Had, utan
hvilket konungen ej kunde styra riket, och hvars
ledamöter, 16 till antalet, skulle utses af ett
ständernas utskott (24 af adel, 12 prester och
12 borgare), som på förslag uppförde 3
personer, hvarefter förslaget underställdes
stånden och en af de tre utnämdes af konungen.
Lagstiftande magten skulle utöfvas af Riksens
Stunder aliena (konungens bifall behöfdes
icke), och beskattningsrätten tillkom likaledes
ständerna allena. Genom en ny
Riksdagsordning af den 17 Okt. 1723 stadgade
ständerna ytterligare sin magt, och deri
föreskrifves, att folkrepresentationen skall beslå af 4
Riksstånd: adeln, presle-, borgare- och
bondeståndet (som hvar för sig öfverlägga
på sitt rum samt sjelfva välja sina
talmän, hvilka sistnämnda skulle utse
Rondeståndets sekreterare). Till riksdagsärendernas
utarbetande fördela sig ständerna i
deputa-tioner (utskott), bestående af ledamöter nf
alla 4 stånden, utom i Secreta Utskottet, från
hvilket bönderna uteslötos. Detta Secreta
Utskott, som vanligen bestod af 100 ledamöter
(50 af adel, 25 prester och 25 borgare *), var
*) Först efter 1772 deltogo bönder i
hemliga utskottet.
en beslutande afdelning af ständerna, en
liten riksdag för sig, soin handlade sådana
ärenden, hvilka icke borde med stånden in
pleno företagas och afgöras (krigsplaner,
allianser, fästningarnas och arméens tillstånd,
bankoverket, från stånden remitterade mål
m. m.), och afgjorde de flesta sådana mål
med Riksens Ständers magt. Det hände
ibland, alt bönder adjungerades i utskottet,
i synnerhet då frågor orn krig förehades. Vid
1741-års riksdag tillsattes en «Secretissime
Beredning», för att med utskotlets magt
behandla de allra hemligaste ärenderna; men
från 1765 försökte ständerna inskränka
utskottets magt genom för detsamma utfärdade
instruktioner. — Ständerna hade äfven
rättighet att förordna särskilda kommissioner,
hvilka dock förbjödos vid riksdagen 1765 — 6..
Genom denna riksdagsordning var
Ståndsrepresentationen fullfärdig-, men på
samma gång höjde sig också röster, som
förklarade densamma otillräcklig, och redan 1719
begärdes representationsrätt för ofrälse
embetsmän och ståndspersoner, dock ulan
påföljd. Huru »tändernas och partiernas
regering fördes, är bekant af historien, likasom
att delta statsskick upphörde genom den af
Gustaf III verkställda revolutionen 1772,
som medförde en ny regeringsform, hvilken
af Ständerna antogs den 21 Aug. d. å.
Denna regeringsform stadgar, alt konungen eger
styra sitt rike, han och ingen annan, och
Rådet blott att råda, men ej regera. I\rig
kan lionungen ej förklara, utan
Ständernas samtycke. Lagstiftande magien
tillkommer konung och ständer gemensamt,
beskattningsrätten ständerna. Dessa sammanträda,
när konungen Jör godt /inner eller dem
sammankallar; de bibehålla sina privilegier
och utnämna sjelfva ledamöter i de utskott,
med hvilka konungen vill öfverlägga orn
ärender, som synas honom böra hållas hemliga,
och hvilkas ledamöter hafva alla de
rättigheter, som tillkomma ständerna sjelfva. Genom
denna regeringsform upphäfdes alla efler 1680
såsom grundlag gällande stadgar, äfven 1766
års förordning om tryckfriheten, hvilken
likväl upplifvades, dock ulan alt förklaras för
grundlag, och 1780 i det närmaste upphäfde»
genom den förklaringen, att boktryckare var
ansvarig för allt missbruk deraf, saml 1798
ytterligara inskränktes. — Hela det nya
regeringssättet förändrades dock snart genom den
s. k. Förenings- och Säkerhets-akten af
1789, genom hvilken konungen bekläddes med
en magt, som nära gränsade (ill envälde.
Genom denna akt tillade sig konungen rättighet
att börja krig och att sköta «de
riksvårdan-dc ärendena som honom nyttigast syntes; vid
riksdagar skulle hos Riksens Ständer »inga
andra ämnen förehafvas än de, hvilka
konungen sjelf proponerat.» Rådkammaren
upplöstes, och 1791 förklarade konungen, att
Riks-, råds-titeln borde alldeles försvinna. Adeln
var det enda ståndet, som afslog
Säkerbets-akten; men då, vid Gustaf IV Adolfs kröning,
adeln utan motsägelse aflade hyllningseden,
ehuru akten var inryckt både i konungens
försäkran och ständernas trohetsed, ansågs
densamma vara antagen äfven af adeln, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
