Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - D. Öfversigt af Sveriges historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
59
hafsvikens östra kustland, Finnland. Dessa
Jotnar (jättar) hafva i norden lemnat efter sig
otaliga minnen.
Om Sveriges eller rättare den
Skandinaviska Nordens sålunda invandrade inbyggare
och om det land, der de bosatt sig, veta den
tidens bildade folk icke synnerligen mycket.
Den 3Iassiliska köpmannen Pytheas (3:dje
årh. f. Chr.) hade visserligen under sina resor
till Britannien hört halfön omtalas under
namnet Thule och som ett åkerbrukande land;
Pomponius Mela (år 40 eft. Chr.) känner
ön Codanonia som den bördigaste af
Östersjöns öar; den Romerska samlaren Plinius
nämner folken Ingevoner och Hellevioner
(Svioner?) saml skildrar dem och deras land
på ett sätt, som tydligen betecknar
Skandinavien , och Tacitus slutligen talar om
Svionernas folk såsom rikt och mägtigt
genom vapen och flottor, ja, berättar, alt
folket beslår af «ädlingar, friborne, frigjorda
och trälar» samt sjelfvilligt regeras af en
enda. Deremot veta de sednare författarne
mycket om Skandinaviens folkrikhet och de
oupphörliga utvandringarna derifrån. En del
af Skandinaviens Göter återvände, berättas
det, lill sitt fordna stamhem vid Donau och
följde sina der qvarstannade bröder, Öst- och
Yeslgötarne, på deras tåg genom Gcrmanien
och utöfver södra samt sydvestra Europa; från
norden utgingo Longobarder, Franker och
Sachser, så berätta dessa folks egna
historieskrifvare, Göten Jornandes, Longobarden
Paulus Warnefridi, Franken Fredegar och
Anglosachsern Beowulf. Men dessa
vandrande skaror kommo sannolikt hufvudsakligast
från den i syd-norden bosatta Götastammen,
som mest lefde af jagt och uti konsten att
röja jorden till åkerbruk var mindre
hemmastadd än Svearnes (Svedjarnes) jordbrukande
stam; hvaremot den sistnämda bodde mer
fredligt i sin del af Sverige, röjde jorden,
hade ett bördigt land, (’uppfyldt af säd och
honing, som öfverträffade andra länder genom
sin boskapsskötsel, hade stora fördelar af sina
skogar och sina floder samt var uppfyldt med
främmande köpmannavaror», såsom det
berättas af Adam frän Bremen, hvilken skref,
medan ännu hedendomen stod i flor uli Svea
Rike.
Med Svearne sysselsätter sig också den
inhemska fornsaga|) hufvudsakligen. Om man
betraktar hvad som i Ynglingasagan berättas
om regenterna, d. v. s. öfverstepresterna och
folkanförarne af Svearnes äldsta dynasti, så
finner man, ali de flesta bland dem egnade
sig åt fredliga yrken. Särskildt lofprisas Anund
Uppröjuren som den vänsällaste bland
konungar. 1 stället att soin Götarne bekriga det
inhemska folket, Jolai ne, befryndade sig Åsarne
med dem och upptogo bland sina gudar deras
Thor, likasom den Götiska Odin. De lefde,
med ett ord, som ett åkerbrukande folk
under en patriarchalisk, i början thcokratisk
regering; de hade prester, som voro folkets
domare, lärare och skalder; de höllo stora
olTer-högtider, åtföljda af ting, vid hvilka folket,
hvars rättigheter om värnades af lagmännen,
och konungen rådgjorde; i krig förde konun-
1 gen all-hären, och tapperheten aktades höpf,
dock blott då den öfvades för nödvärn.
Lagar funnos och likaledes skrifkonst, hvars
tecken, — runorna, — l istades i trä och bark
eller på stenar, resta till minnen efter
märkliga män, slägter och förelag. Fredens och
årsväxtens gud, den milde Frejr, var
ursprungligen Svearnes yppersta gud, medan Odin och
Thor hufvudsakligast dyrkades i syd-norden.
Ynglingarnes ätt slutade sin regering öfver
| Svearnes folkförbund, — de särskilda
landska-i pernå voro alla sjelfständiga, men förenade till
I ett demokratiskt förbund under öfverkonungen i
Uppsala, hvilken dock under tidernas längd
sett sin magt föriniuskad genom talrika
fyl-kes- och småkonungar, — med en
nidings-bragd: — Ingjald illråda lade
fylkeskonun-garnes länder under sig genom mordbrand,
och då han blef angripen, hade ban icke mod
att försvara sig’sjelf.
Om man än icke vill räkna uppkomsten af
en stat i Sverige, så långt tillbaka som till
Ynglingarnes första tider, kan man likväl med
skäl räkna den Svenska statens ålder från år
000 eft. Chr., då Ingjald underlade sig
Folkländerna, Nerike, Dalarne och Vestergötland.
Äfven i detta fall blir Sverige den äldsta
staten i Europa, ty Tyskland och Frankrike
blefvo skiljda stater först genom fördraget i
Verdun 843, England egentligen först genom
Alfred 800, Danmark omkring 900 genom
Gorm den Gamle, Begge Sicilierna genom
Roger 1130, och de öfriga Europeiska
rikenas egenskap af sjelfständiga stater daterar
sis först från en sednare lid, ned till våra
dagar, då Norge, Grekland och Belgien
intagit sina rum i staternas ordning. — Huru
vidsträckt runornas bruk varit i det egentliga
Svealandet, kan man linna deraf, att bland
de 2047 runstenar, som man känner Forssell,
fjerde Uppl., 1, sid. 30), 1139 tillhöra ensamt
Svea Rike (deraf 822 Uppland, 209
Södermanland, 01 Vestmanland m. in. och 47
Norrland), medan man i Göta Kike funnit
inalles 434 (Östergötland 112. Vestergötland
90; Småland 90, Öland 34), på Gotland 101,
1 de fordom Danmark tillhörande provinserna
Skåne, Bleking, Halland och Bohuslän 71, i
Norge 90, i Danmark 112. På Island och
Grönland har man träffat 31 runstenar, i
England 9. Ännu i början af 1500:ialet tecknades
på Gotland inskrifter å grafstenar med runor.
Ingjald Illråda hade utvidgat Svearnes rike,
men fick ej längre njuta frukterna af sin
ill-bragd; han störtades af har ]Vid/amne.
Denne var konung öfver Danska Öarna och
Skåne, beter det. Finnes det någonting, som
förbjuder det antagandet, alt Ivar var konung
öfver den Odin- och Thor-dy rkande
Götaslammen i Södra Sverige, och att kärnan i
hans rike var det i sagan framskymtande
Wirdalaud, hvars regenter man fåfängt sökt
inpassa i den Uppsaliska konungalängden ?
En sådan gissning gör det lätt att förklara,
huruledes en hämnare kunde vara sä nära
till hands och kunde så snart underlägga sig
det höfdinglösa Svea-väldet. Ivar skulle, om
delta antages, hafva* varit den första
monarken öfv r det samlade Sverige och på halfön
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
