Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - D. Öfversigt af Sveriges historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
hafva innehaft Svea Rike med Vestergötland.
Östergötland och Wirdaland. Med honom
börjar också, under detta antagande, den
antagonism mellan de hittills med hvarandra i
godt förstånd lefvande Svearne och Götarne
(hvilka sistnämnda dock icke tyckas hafva
erkänt Upsala-konungens öfvervälde), som länge
fortsattes, och som, då de bägge stammarna
redan voro lika mägtiga, till sist gifver sig
tillkänna i Sverkerska och Erikska ätternas
s. k. riksbyte. Men Ivars stora monarki
förblef icke länge tillsamman. Redan Ivars
närmaste efterträdare, Harald Hildetand,
förlorade i slaget på Bråvalla Hed både rike och
lif, och det tyckes, som skulle Svearne sedan
hafva längre tid igenom haft sina egna
konungar, hvilka litet imellan lågo i krig med
Syd-Göta-konungarne. tilldess slutligen Erik
Segersäll genom Fyrisältan, 979. besegrade
den sista Syd-Göta-konungen, Styrbjörn, och
förenade hela Sverige under sin spira. Snart
derefter börjar historiens dag att sprida sig
mer än förut öfver vårt land, till stor del
derigenom, att Christendomen ändtligen
funnit en väg också till Nordanlanden. Hvar
den Helige Ansgar först började sin
välsignelserika verksamhet, och hvar det Birka, der
han grundlade den första församlingen i
Sverige, var beläget, — detta är en tvist, som
ännu icke blifvit afgjord. Men antingen
Syd-Sverige eller Mälarens öar och stränder
befinnas hafva rätt att tillegna sig äran af att
hafva blifvit först belysta genom
Christendo-mens sol, blir dock det säkert, att
Vestergötland är Sveriges äldsta Christna bygd, och
att Olof Skötkonung härstädes i Husaby
källa mottog dop och Christendom omkring
år lOUO. Men den första milda, försonande
Christendomen bibehöll ieke länge denna
karakter. De om hegemonien med hvarandra
kämpande folkstammarne blefvo snart fiender
äfven af religionshat, och under den första
Christna dynastien, Stenkilska Huset, — ty
Anund Jakob och Emund kunna, såsom
tillhörande den föregående dynastien, ännu
räknas till den för-Christna tiden. — ser man
väldiga brytningar mellan de Christna, som
hade sitt stamhåll i Vestergötland, och
hedningarne i Östergötland och de gamla
Svealänderna. Till och med en hednisk
motkonung — sannolikt af den gamla
Syd-Götaätten — uppsattes mot Inge den Äldre med
Blotsven, hvars son, Erik Ärsäll, var den
sista Göta-konungen. Imellertid utbredde sig
Christendomen öfver hela landet, om ock
långsamt; de blodiga striderna mellan hedningar
och Christna afstadnade; men folkstammarnes
kamp om hegemonien fortgick, äfven efter
det konungen antagit titel Svea- och
Götakonung , tilldess den kraftfulle Jarl Birger
tog magten i sina händer, kufvade alla inre
oroligheter och åt sin son lemnade ett rike,
hvars alla inbyggare kände sig som
tillhörande samma folk. Hädanefter förspörjer man
knappt några svaga efterdyningar efter
striden mellan Götar och Svear, hvilken långt
för detta blifvit glömd och utplånad för alltid.
Christendomen var nu den herrskande.
Men den gick snart öfver till påfvedöme, och
redan under Carl Sverkersson, samma furste,
som först kallade sig Svea och Göta konung,
fick Sverige sin ärkebiskop i Upsala (1163).
Snart inträdde presterna, den tidens enda
boksynte, i konungens råd, der biskopar och
prelater redan tidigt fingo säte och stämma.
Redan Sverker Carlsson lade grunden till det
andliga frälset, och genom Skenninge möte
samt Magnus Ladulås’ frikostighet och
flathet mot prelaterna, hvilka genom honom år
1281 fingo bekräftelse på det andliga frälset,
upphöjdes presterskapet till en magt i staten.
Vid sidan af denna nya magt uppträdde
adelsaristokratien. Förut var odalmannen
»blomman af de frias klass», den egentliga
ädlingen, om man än äfven i äldsta tider kan
spåra ett slags bördsadel, som utmärkta män
lemnade i arf åt sina efterkommande, dock
utan att dessa derigenom erhöllo några ökade
politiska rättigheter. Konungens följemän
utgjorde derjemte ett slags tjenstadel; men alla
dessa, så »tignarmän» de ock voro, förmådde
dock ingenting emot det fria folket, så länge
dettas rätt omvärnades af lagmannen, den
demokratiska författningens stöd emot både
konung och aristokrati, så vidt en sådan kan
sägas hafva funnits. Men småningom
uppträder en verklig adels-aristokrati, — här dock
vida skiljd från eröfrar-adeln i Europas
andra länder, — och ehuru namnet Adel icke
förekommer förr än långt sednare, var det dock
dossa under de långvariga inbördeskrigen
mellan stammarna småningom allt mer
mägtiga blifna Proceres et Magnates Regni
Svecia, dessa B ärones, som de kallas i de
påfliga brefven, hvilka efter hand förstodo
att tillvälla sig folkets magt och att i
förening med de andliga besluta om rikets
angelägenheter. Genom de andliga och
verldsliga herrarnes konfederationer rycktes magten
ur folkets händer, och i förbund med dem
ökades konungens myndighet, synnerligast
genom de kraftfulla Jarlar af Folkungarnes
Hus, som alltifrån Birger Brosa († 1202)
egentligen förde regeringen som ett slags Majores
Domus åt de svaga konungarne. Magnus
Lådulås blef ändtligen den, som tog steget
fullt ut och inkallade i konungens råd
lagmännen, folkets ombud, hvilkas embete
derigenom förlorade sin gamla betydelse. Men
utom det, att han sålunda gjorde dem till sina
tjenstemän, förvandlade han äfven den gamla
Odalmanna-adeln till en under konungen
tjenst-pliglig kunglig adel. Början dertill gjordes
genom Alsnö-Stadgan (1285), från hvilken
det verldsliga frälseståndet såsom sådant
räknar sitt ursprung. Denna tvåfaldiga
aristokrati förblef imellertid icke länge
konunga-magtens stöd; den störtade först
Folkungarnes hus och tog sedan ensam magten om
händer. Det var genom aristokratiska
konfederationer, som utländska konungar
inkallades i landet, som den ryktbara
Kalmarunionen blef åstadkommen, som slutligen, då
de förnäma med afund sågo, alt den ena
skulle växa den andra öfver hufvudet, ingen
konung längre tillsattes, utan verkställande
magten uppdrogs åt Riksföreståndare, allt
till förekommande deraf, att en man med kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
