Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almare-Stäke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emedan ingen ting förekommer derom
i våra äldre haadlingar; men det är
troligt, att man icke långt efter
ofvannämnda hufvudstäder anläggning
befäst dessa pass, såsom varande de enda
i närheten, som kunde stängas för
fiendtliga flottor. Den första, som
urkunderna omtala hafva på detta sätt
seglat upp i Mälaren och framträngt
genom Stäkes-sund, är Sölve, en viking från
Jutland, i slutet af 800- eller början
af 900-talet. Sedan han landstigit på
Lof-ön, der Uppsala-konungen Osten då
vistades och för honom låtit tillreda ett
gästabud, kringhvärfde han gästabudssalen
och brände konungen inne med
allt hans hoffolk. Derefter seglade han
genom Stäket till Forn-Sigtuna, hvilket
efter 11 dagars hård strid måste gifva
sig; och blef Sölve korad till kouung.
Men kort är inkräktarens makt: Sölve
blef ihjälslagen, då han trodde sig som
mest säker. Då norska prinsen Olof
Haraldsson, sedermera konung Olof den
Helige, år 1008 gick upp i Mälaren
med en liten flotta, sköflade han båda
stränderna, seglade genom Stäkes-sund,
hvarvid borgen troligen förstördes, och
kom sedan till nyssnämnda stad, som
hel och hållen blef uppbränd och
uppbyggdes aldrig derefter. Ester,
Kare-ler, Ryssar och andra folkslag från
andra sidan Östersjön löpte ofta med
sina flottor in i Mälaren och härjade
stränderna, brände gårdarna och
mördade folket. År 1188 om sommaren
kom en sådan talrik flotta in in i denna
sjö, då Almare-Stäk i grund förstördes,
vid hvilket tillfälle de äfven slogo ihjäl
erkebiskop Johannes, som då vistades
på Stäkes-ön. Härefter begaf sig den
barbariska svärmen till Nya Sigtuna,
som då förvandlades i en grushög. Våra
äldre historieskrifvare berätta, att
nämnde österlänningar hvarken funno något
motstånd vid inseglingen till Sigtuna
eller något hinder vid återfärden
derifrån; men detta låter dock otroligt.
Urkunderna nämna icke heller ett ord
härom; men sägen är, att svenskarne
samlat sig till stor mängd vid Stäke,
för att hindra fiendens genomfart, men
att denne, derom underrättad, tagit
vägen åt vestra sidan, genomgriift näset,
som då förenade Stäkes-ön med fasta
landet, och på detta sätt obehindradt
kommit ut i öppna sjön. Efter denna
händelse skall den gräfda kanalen, eller
nuvarande vestra sundet, fått namn af
Ryss-Stäk eller Ryss-grafven. Man
känner ej med visshet, om det äldsta
slottet varit uppbygdt af någon konung,
af Sigtuna stad eller af enskild person;
men, efter hvad man af äldre handlingar
kan sluta, var ön fordom delad
mellan flera egare, och kanske slottet
äfven en enskild egendom, emedan detta
tydligen läses i brefvet af år 1440,
hvarigenom det beviljas erkebiskop Nils
Ragvaldsson att, mot annat gods,
tillbyta sig Stäke, och att man så mycket
förr kunde tillåta det, som Almare-Stäk
»ej är och aldrig varit konungs Uppsalaöde,
utan var med öfvervåld trängdt dem
af, som det egde.» Häraf synes äfven,
att Stäke genom våld och ej genom lag
och rätt kommit till kronan; men när
det skett, är okändt. Huru härmed
förhåller sig, torde till en del vidare
kunna upplysas, då innehafvarne af
Stäke omnämnas. Emellertid är säkert,
att slottet efter ofvannämnda sköfling
åter uppbyggdes; och att det redan
långt före Kalmar-unions-tiden åter
varit i stånd, kan antagas som säkert,
emedan drottning Margareta 1398 hade
en sammankomst med rikets herrar på
Almare-Stäk. Under Engelbrecht
Engelbrechtssons befrielsekrig uppbrändes
Stäkes slott 1434 på konung Eriks af
Pommern befallning, för att förekomma,
att det icke skulle falla i
svenskarnes händer. Slottet uppbyggdes åter
under erkebiskoparnes tid och
praktfullare äu förut.
Redan på 1200-talet hade biskoparne
lyckats att per fas et nefas förvärfva
sig stora jordagods. Snart började de
äfven att på dem uppbygga ståtliga
stenhus och slott, hvilka de raed tiden
starkt befäste, för att under dessa
oroliga tider efter omständigheterna
kunna försvara sig mot styrelsen eller
folket, i fall någondera vågade försöka att
stäcka deras sjelftagna magt eller näpsa
dem för deras förhatliga åtrå att, med
åsidosättande af rikets gagn och
välfärd, endast se sig sjelfva till godo på
ett vilsefördt folks bekostnad.
Erkebiskoparne i Uppsala hade redan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
