Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blekinge län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels med barrskogen. Eken och boken
intaga främsta rummet bland löfträden.
Blekingsbon är till charakteren
sjelfständig, beslutsam, liflig, tjenstaktig och
gästfri, — men derjemte häftig,
våldsam, hämdgirig samt benägen för
tvister och rättegångar, — allt
egenskaper, hvilka stegras genom missbruket
af bränvinet, hvars tillverkning för icke
länge sedan var den lilla provinsens
nästan hufvudsakligaste näringsgren.
Uti landshöfdingen berättelse för år
1833 läser man: »nästan öfver allt är
landtmannens hushållning byggd på
bränvinsbränning; allt hvad han kati
undandraga de dagliga
lifsförnödenhe-terna användes till denna s. k.
förädling, den ban på närmare eller fjermare
håll afsätter, uppoffrande allt för
ögonblickets vinst och liknöjd för det
förderf och de olyckor, han derigenom
utbreder.» Under denna tid tillverkade»
så mycket bränvin, att åren 1846 och
1847 i medeltal öfver 760,000 kannor
om året utfördes från provinsen, deraf
det mesta från Sölvesborg, hvilken lilla
stad åren 1843—1845 utförde icke
mindre än 735,000 kannor i medeltal
om året. Anda tilldess den sednaste
förordningen om bränvinsbränningen
började tillämpas, fortfor superiet i stor
skala, och ännu år 185 5 tillverkades
605,471 kannor bränvin, 1857 ända
till 1,400,000 kannor. Fastän
bränvinsbränningen sålunda ökats, stod dock
länet år 1857 som bränvinsproducent
näst efter Malmöhus och Östergötlands
län; men imellertid torde superiet hafva
blifvit mindre, ty uti
landshöfdinge-berättelsen för 185 5 uppgifves, att
fylleriet och med detsamma brottens
antal märkbart förminskats, »otvifvelaktigt
en följd af den förändrade
bränvinslagstiftningen och den deraf föranledda
pris-stegringen på bränvinet.» »Ett
glädjande tecken i detta hänseende är,
att de häktades antal under de sista
fem åren (1851 —1855) betydligt
minskats.» — I öfrigt äro Mellanbygdens
(eller Byabygdens, som den äfven
kallas) invånare de mest hyfsade,
hvaremot Strandboerna äro mindre snygga
och mer grofva i sina seder,
Skogsbygdens invånare mindre hyfsade, men
renare i sina seder. Folket är i
allmänhet utmärkt för sitt vackra utseende
och sin prydliga klädedrägt, hvilken
sistnämda, för mycket bekant för att
behöfva särskildt beskrifvas, höjer i
synnerhet qvinnornas naturliga täckhet.
Bland näringsgrenarna intager
jordbruket första rummet och har på de
sednare åren ansenligt höjt sig genom
nyodlingar och genom ett förbättradt
brukningssätt. Vexelbruket är nu mer
allmänt, äfven på mindre gårdar;
fullkomligare åkerbruksredskap hafva
intagit de ofullkomligares ställe, och på
herrgårdarna har grund-dikning efter
Engelsk method blifvit införd.
Huf-vudsädena äro råg, korn, hafra och
potates samt hvete, hvars begagnande
årligen tilltagit; äfven morötter och
rofvor hafva kommit i bruk. Enligt
sednaste officiella berättelse såddes i
medeltal åren 1851 —1855 inom Blekinge
län 690 tunnor hvete, 1 3,600 t:r råg,
10,426 t:r korn, 4,613 t:r hafra, 1,310
t:r blandsäd, 1,150 t:r ärter och 41,136
t:r potates samt skördades, efter afdrag
för utsädet, 5,000 t:r hvete, 74,600 t:r
råg, 55,300 t:r korn, 22,450 t:r hafra,
5,509 t:r blandsäd, 5,200 t:r ärter och
277,000 t:r potates. Wicker,
blandsäd, lin och hampa odla3 mindre
allmänt, de bägge sistnämda
hufvudsakligast blott till eget behof. Ännu
producerar icke länet tillräckligt med säd
för eget behof, utan hemtar sådan från
Gotland, Öland och Skåne; men den
tid nalkas otvifvelaktigt, då
produktionen kommer att motsvara
konsumtionen, framför allt så snart brännerierna
upphöra att förvandla en betydlig del
af grödan till bränvin. Länets
landtbruksskola, som förut varit på
Gung-vala, är nu flyttad till Marielund i
Nättraby socken.
Sedan fodertillgången ökats genom
den odling af rotfrukter, som
vexelbruket föranledt, har äfven boskapsskötseln
stigit betydligt, och för 185 5 uppgafs
nötkreaturens antal till 47,506,
hvaremot det 185 0 utgjorde omkr. 45,000
och 1833 endast omkr. 31,000.
Fårafveln bedrifves ännu hufvudsakligen
endast för det egna behofvet, med
undantag af ett schäferi på
fideikoinmis»-egendomen Johannishus, der 1855
underhöllos 638 får, som i afkastning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
