Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brunkeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att konungen måste der lemna sina
skepp och färdas landvägen, bäst ban
kunde, till Stockholm.
Vid Michaëli-tideu kom herr Sten
upp genom skogarna tågandes med en
här, samlad i Götalandet. När
konungen sporde detta, sa ch ban: »herr Sten
1’ar mellan skog och dike; men jag
skall aga honom, såsom en af mina
småsvenner.» I Nerike och
Södermanland stötte mycket folk till, att öka
herr Stens magt, och när ban kom till
Botebro, mötte honom Nils Sture
derstädes med Dala-hären. Då tyckte de
sig hafva styrka nog att ställa emot
de Danska och tågade med hela hären
Stockholms-vägen framåt, tilldess de
kommo till Järfva. Derifrån sände herr
Sten och lät säga konung Christian, att
honom ännu stode fritt att utan strid
segla hem med sina skepp; men
Christian svor »vid Christi fem sår», att
han icke så hade kommit till Sverige
denna gången, att ban tänkte lemna
fältet utan strid, och talade ban
mycket vanvördeligen om herr Sten och de
Svenska, dem han snart hoppades få
se öfvervunna falla sig till fota. Då
beredde sig härarna till strid på ömse
sidor. Kouung Christian hade fylkat
sin här i trenne hopar. Förnämsta
styrkan var samlad omkring konungens
tjäll, som stod på högsta kullen af
Brunkeberg. Till venster derifrån, vid
St. Clara kloster, stod den andra hopen
för att hindra dem, som utur staden
öfver Norr-ström kunde vilja komma
Sten Sture till undsättning, ty det var
konungen kunnigt, att stadsfolket hade
hemligt förbund med Nils Sture och
Dalfolket. Den tredje hopen stod vid
skeppen, som lågo för Blasiikolmen,
den tiden Käpplinge benämd, der en
ström, som kallades Näckström, från
Packartorgs-viken föll ut i Norr-ström,
vid slutet af Trädgårdsgatan. Men från
Blasiiholmen var en bro slagen till
Norrmalm öfver Neckström, så att
Danskarne hade vägen fri mellan
Brunkeberg och skeppen.
I dagbräckningen kommo öfver
Kungsholmen, sända ifrån staden, 1,300
ryttare i ståtlig härbonad, med hjelmar
och sköldar »blanka såsom en is», till
Sten Stures läger. Stadsfolket hade
med mycken flit utrustat denna
hjelp-sändning med trogen bön om Guds
bistånd för de sina, emedan Danskarne
utlofvat, det de skulle plundra och
bränna deras hus och skända deras
hustrur och jungfrur, om de vunne detta
slag. Det var Thorsdagen efter St.
Birgittas dag, tidigt på morgonen, som
herr Sten lät uppresa det heliga korset
med Frälsarens bild uppå, och
samlades der omkring allt folket till bön
och nattvardsgång. Då berättas för
sanning det järtecken hafva skett, att
i allas åsyn en droppa blod från
korset flöt ned i kalken, som stod
der-inunder; deraf de alla togo mycken
tröst och god förhoppning om seger.
För att bättre uti stridshvimlet kunna
skilja vän ifrån fiende, satte de
halmtofsar och löfqvistar på sina hjelmar.
Derefter delade herr Sten sitt folk i
trenne flockar. Herr Nils Sture tog
med en del af hären den obanade
vägen till venster in genom skogen åt
Boslagstullen och det kärr, som ännu
kallas Träsket, och tänkte falla fienden
i sidan. Eu del drog sig mot St. Clara
kloster; men herr Sten sjelf med
huf-vudstyrkan gick rakt upp mot berget
att angripa fienden, som starkast var
samlad kring Danska riksbanéret, det
namnkunniga, som kallades Danebroken.
Kring detsamma stodo konungens
kämpar och raskaste hofmän. På stranden
gentemot borgen var byggd en stor
skärma, och skanskorgar voro der satta,
som i krönikan kallas »ett nytt fund»
af konung Christian, att betäcka
skyttarne, medan de med byssor och
kärre-byssor oroade stadsfolket.
Den fromma och sköna fru
Ingeborg Akesdotter, herr Stens husfru, lät
samla stadens fattiga kring slottet och
utdelade till dem almosor och
mättade dem, att de armas välsignelser och
förböner skulle komma hennes hjelte
och Svenska stridsmännen till godo; ty
sådan var de frommas tro den tiden,
att Gud gjorde den bistånd, som var
barmhertig emot den fattige, och att
enkors och fattiga små barns böner
mycket gällde i himmelen. Fru
Ingeborg och många fruar, som hade sina
mäu med uti striden, åskådade slaget
ifråu slottsmurarna. Klockan var 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
