Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Brunkeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på dagen, när herr Sten drog upp mot
berget. Då sjöng folket:
I Guds namn farom vi,
hans nåd begärom vi;
nu dragom vi till Stockholms by,
Gud gifve, konung Christian ej ville bortfly!
Men derefter, när slaget började och
herr Sten hade talat till folket
uppmuntrande ord, sjöngo de alla Sanct
Orjans visa, emedan herr Sten och alla
tappra krigsmän den tiden mycket
förtröstade på det helgonets förböner och
bistånd. De Svenska fruarna på
slottsmuren sågo nu med stor glädje
Svea-banéret skrida uppför berget och
länge gå framåt. Striden var het och
blodig, och mången god stridsman
stupade. Då lemnade de Danskar, som
stodo vid Neckströmsbro, sin vakt och
skyndade upp på berget att bistå sina
landsmän. När Knut Posse, den
tappra höfvidsmannen på Stockholms slott,
det såg, sände han några män af
stadsfolket i båtar öfver Norrström och lät
såga utaf alla bjelkar och stolpar, som
uppehöllo Neckströmsbro. I detsamma
gjorde han ett utfall ur staden med
två tusen man mot Danska lägret på
berget och tände eld på skärman. Då
vände sig kon. Christian mot honom,
och kommo de hvarannan så nära, att
herr Knut blef af den tappra konungen
sårad och måste med sin lilla styrka
draga sig öfver Norrström in i staden
igen. Både Tyska och Skottska riddare
jemte många tappra Svenska herrar
fäktade vid konung Christians banér
och gingo hårdt fram i striden. Det
Svenska banéret måste den gången vika
undan, och märktes snart, att det var
svårare gå uppföre med slagordningen
mot en fiende, som innehade höjden.
Mer och mer sjönk Svea-banéret
tillbaka utför skogen och syntes icke mer.
Då blef sorg och stor oro bland de
Svenska fruarna på slottsmuren, när de
detta sågo.
Herr Trötte Carlsson, som vändt
sitt svärd mot sina egna landsmän och
tappert fäktat framför Dannebrog, satte
sig, trött utaf striden, ned på berget,
lösande utaf sig hjelmen för att torka
Bvetten från sin panna. Då kom ett
böwelod från Svenskarna och träffade
honom mellan båda ögonen, så att han
genast föll död ned på marken. Hans
minne hade kunnat blifva äradt, ty han
var en tapper och modfull man; men
en förrädare af sitt fäderneslands frihet
kan aldrig dö på ärans fält.
Andra resan vände herr Sten sin
häst upp emot berget, och det Svenska
banéret stack för andra gången upp
öfver skogstopparna, och de trogna
Svenska bönderna följde med oförskräckt
mod sin höfvidsman. Då tilldrog sig,
att en pil blef skjuten in uti konung
Christians mun, så att tre eller fyra
tänder föllo i hans hand, och pilen
hade så fastnat i hans gom, att den
med möda kunde uttagas tih fara var
om lifvet. För detta sår lät konungen
föra sig till det ställe, som nu kallas
Danviken, emedan de Danska der hade
sitt tillhåll, men rätteligen skulle heta
Tandviken, der konungen läktes efter
sina förlorade tänder. Men herr Sten
Sture, som allt väntade, att Nils med
Dalkarla-hären skulle komma och från
östra sidan styrka hans anfall, drog
sig sakta tillbaka med sitt folk, för att
något hvila.
Hau uppmuntrade nu sina trötta
krigsmän att icke fälla modet, ändock
fienden af den höjd, han intagit, hade
stor förmån. »Viljen J hädanefter lefva
med frid i Svea land», sade han, »och
behålla lif och gods, så följen mig och
fören manneliga edra svärd 1» Derpå
red han tredje resan mot berget, men
vek snart åt högra sidan ned emot St.
Clara kloster. När de Danska på
berget det sågo, öfvergåtvo de
skyndsam-ligen bergshöjden och skyndade ned att
undsätta sina landsmän vid klostret, der
de förut hade blifvit anfallna af deu
oförskräckta riddaren Knut Posse, som
gjort ett utfall ifrån staden. Då
möttes åter hufvudbanéren på slätten vid
Clara, och nu ropade Svenskarne glada:
»nu äro Daner af Danemark komna till
oss på jetnner mark!» och svärd samt
pålyxor kommo i frisk gång. Främst
i striden var alltid herr Sten; men
framför hans häst gick en högväxt
bredskuldrad Svensk bonde, huggande
tvähändes med ett bredt slagsvärd åt
ömse sidor, och hvar han framgick vek
fienden undan med förskräckelse. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:46:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hgsl/1/0412.html
