Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de öfriga 11/l2, i äldsta tider
kallade Marker, utgöra en verklig
bergsbygd, hvars djupare sänkningar
innesluta flera större och en stor mängd
smärre sjöar och kärr samt en mängd
stora och små mossar. Genom landet
stryka tvänne bergskedjor, en östlig och
en vestlig, och genom dessa bildas
tvänne stora fördjupningar, som sträcka sig
från norr till söder och egentligen
bestämma provinsens natur. Den östra
af dessa sänkningar, närmast Wenern
och i vester begränsad af provinsens
östliga bergskedja, som kommer fråu
Wärmland och stryker mot Bohuslän,
håller i södra delen 2, i den norra ej
fullt I mil i bredd och bildar det så
kallade Östra Dal. Den vestra
dalsänkningen, Vestra Dal (benämningarne
Östra och Vestra Dal förekomma redan
år 1480), ligger omkring 200 fot
högre än den östra och inneslutes mellan
provinsens östra bergskedja och
gränskedjan mot Norge och Bohuslän. Östra
Dal, som innefattar Sundals, Nordals
och större delen af Tössbo härad, är
genom en lägre bergsgren, som går
uedåt Wenern och kallas Köpmannefjäll,
afdeladt så, att Tössbo härad ligger på
norra sidan om detta fjäll, Nordals och
Sundals härader i söder derom. Vestra
Dal, innefattande Walbo och Wedbo
härader, är på samma sätt afdeladt
genom en landthöjd af nära 1 mils bredd,
kallad Ödskölds Moar, hvilka dela
vattnen åt norr och söder. Genom
Köpmannefjäll och Ödskölds Moar afdelas
sålunda landet från vester till öster;
men eljest hafva alla bergåsar och större
vatten en sydlig rigtning.
Provinsens högsta berg ligga i den
östra bergskedjan, hvilken är högst i
norra delen. Der finnas, på ett afstånd
af 1 à 1 ’/2 mil från Weuern, sjöar och
kärr, som ligga 430 à 4 50, samt
bergkullar, som höja sig 700—778 fot
öfver hafvet. De högsta bergen äro
Göl-hillen (631 fot öfver Wenern, omkring
776 fot öfver hafvet), Hinsknatten, 590
fot öfver Wenern, bägge i Östra
bergskedjans nordliga del, Hägersknatten, vid
sjön Lelångens östra strand,
Buteruds-axlan, Wännestången ra. fl. Denna Dals
östra bergskedja saknar egen
benämning i hela sin utsträckning och har
olika namn på olika ställen. Så heter
t. ex. en del deraf mellan sjöarna
Vestra Silen och Lelången Öxefjället; i
Dalboredden (se denna artikel), kallas
kedjan Gatefjäll och Kölfjället; längre
i öster, i Hesselskogs socken, heter hon
Linhedshöjden och Hafsåsen; andra
benämningar äro, i kedjans sydligare
delar inom provinsen, Dalskogsfjället,
Högsätersfjället och Kroppefjället. Af
gränsbergkedjan i vester kallas en del,
vester om sjön Stora Lee, för Knipefjäll;
andra stycken af samma kedja heta
Klefmarks- och Töftedahfjället.
Rådande bergarten i provinsen är
gneiss eller Sveriges allmänna gråberg;
graniten är sällsynt, öfvergångs- och
flötsbergarter saknas alldeles. Öfre
delen af provinsen har talrika
tälgstens-brott (Töksmark, Torrskog, Östermark;
äfven i Ödeborg socken, vid sydliga
gränsen, finnes tälgsten). På flera
ställen visa sig koppar- och silfvermalmer
(i Silbodal, Torrskog, Fröskog,
Hessel-skog ra. fl.), dock alltför litet rikhaltiga
att kunna bearbetas. På Dals nedra
terrass ligga vidtutbredda skifferlager,
och hela den östra bergskedjan
innehåller mer eller mindre skiffer. Af
synnerlig märkvärdighet äro provinsens
stora lager af fossila hafssnäckor,
hvilka, mer eller mindre betäckta med
växt-mylla. lera eller sand samt
skogbeväxta , ligga ofvanpå eller vesterut från
östra bergskedjan och vid ansenliga
höjder. Ett sådant lager af mussleskal
ligger t. ex. vid 240 fots höjd i den
s. k. Tuseudalersbacken vid sjön
Rog-varpen i Steneby socken, ett annat på
3 40 fots höjd vid Sandviken vid Stora
Lee; liknande lager förekomma också i
Torrskogs socken vid hemmanet
Bråtenäs nära Wärmlandsgränsen, i Vårviks
socken, i Gunnarsnäs och Ödeborgs
socknar och andra ställen. Af jättegrytor
känner man 75 stycken, af hvilka icke
mindre än 5 5 ligga inom Walbo och
Wedbo härader eller provinsens vestra
del. Utom de öfver allt i Sverige
vanliga flyttblocken träffas härstädes äfven
s. k. stenharg, stora stensamlingar af
gneiss (kross-sten), ett slags
söudergru-sad vräksten (Geschiebe, »qvarlefvor efter
isperioden»), t. ex. i Dalskogs, Ödskölds
och Eds socknar. I bergen förekomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
