Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eda - Eda - Eda Skans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammal och anses af Fernow byggd
strax efter Olof Skötkonungs död, vid
den tid, då Olof den Helige christnade
Solöer. Det tros, att hon blifvit bränd
under de Norska partistriderna;
socknen har också varit utsatt för fiendens
härjuingar, t. ex. 1658 och i
Gyldenlöws-fejden 1675, då 14 gårdar i
socknen brändes och i Morast icke ens
teglet i murarna lemnades qvar, utan
fördes till Norge. — I socknen ligga
Morast, Emteruds och Eda skansar; bland
gårdar nämnas Morast, Magnor, m. fl.,
bekanta i Svenska krigshistorien. 1
synnerhet lefva här talrika traditioner
om Carl XII, som under sina sednaste
krigsår hade qvarter på Haga, Nolby
och Wästby, der man sannolikt ännu
förvarar de kärl, ur hvilka konungen
spisat. — I socknen ligger
Charlotten-bergs eller Morastforssens bruk. —
Adress: Arvika.
Eda. Glasbruk. Se Emterud.
Eda Skans ligger i ofvannämda Eda
socken på en höjd ett stycke i söder från
Eda kyrka vid landsvägen till Norge.
Skansen anlades sannolikt af riksrådet,
lagmanneu Gabriel Gabrielsson
Oxenstjerna, omkring 1656, då man
befarade ett angrepp af Danskarne, hvilket
också gjordes i den s. k. Krabbe-fejden
1657. Vid Mathsmessotiden detta år
togs den nyanlagda skansen af Danska
öfversten Michaël Obitz, och skedde
detta så oförmodadt, att, som det
berättas, den Svenska kommendanten i
skansen stod med ölkannan för munnen
för att dricka en kamrat till, då en
värja stöttes honom genom magen.
Imellertid stadnade Obitz icke länge
qvar i skansen, utan när generalen
grefve Douglas kort derefter kom
an-ryckande, föruaglade Obitz alla
kanonerna, bräude magasinerna och drog
sina färde. Under denna expedition
inträffade sannolikt följande tilldragelse,
hvarom berättelsen än lefver i orten:
»De Norske gingo öfver gränsen och
rastade på Långelanda säteri uti Eda
socken; men bonden der i byn, Anders
Regardsson, tog två karlar med sig,
hvar och en ställde sig ett stycke från
den andra, och lossade de så af sina
bössor på tre särskilda håll, hvarpå
följde ett utrop: fall nu på, på alla
sidor, så skola vi fösa dem i sjön
hvarenda käft! I häpenheten tordes de
Norska icke bida, förrän de voro
hemma i sitt land, och de tre Svenskarne
fingo så mycket till byte, som alla
Norrmännen haft med sig.» — Eda
skans underhölls sedan fortfarande, och
besättningen derstädes kommenderades
af en major. Ar 1675 (i
Gyldenlöws-fejden) fick ingeniör-kapitenen von
Seu-lenberg, som blef kommendant
derstädes, befallning att göra skansen
mindre på den åt Bysjön vettande sidan.
Generalmajor Gyllenspetz drog sedan
dit Wärmlands regimente, och öfverste
Kruus kora snart efter med ett
annat, hvarförutan äfven
Bergs-regimentet drogs till Eda samt allmogen från
bela landet låg på vakt derstädes.
Inan alla dessa trupper hunnit dit,
fingo likväl Danskarne tillfälle att gå
öfver gränsen samt belägrade Eda skans
under befäl af Wibe, men måste snart
draga sig tillbaka med oförrättadt
ärende. Ar 1680 var Carl XI personligen
der och befallde, att skansen skulle
nedrifvas; men 1716 gaf Carl XII då
varande kommendanten, grefve Ekeblad,
befallning att åter sätta densamma i
stånd. År 1718 hade Carl XII ofta
sitt högqvarter i trakten af Eda skans,
som då hade 800 till 1,000 mans
besättning och var bestyckad ined 60
kanoner. När kouungen kora till Eda,
fann ban der före sig en bel bär
beväpnade Wärmlandsbönder, hvilka ban
tillsporde: »Hvem har kallat er hit?»
— »Våra officerare!» — svarade
bönderna. — »Gån ni hem, gubbar», —
genmälte då kungen, — »och hållen i
er plog; denna saken skall jag nog
uträtta sjelf.» — Efter Carl XILs död,
år 1719, gick Danska generalmajoren
Budde med en ansenlig styrka öfver
gränsen och hotade Eda skans, der
major A. von Didron förde befälet och
dessutom fick förstärkning, deribland af
Fersens dragoner, så att Danskarne
ingenting kunde uträtta. Dessa »Fersens
dragoner» hafva lemnat ett mindre
vackert minne efter sig i landet: »de
våld-togo qvinnor, förde in venerisk smitta,
slogo ihjäl folk och plundrade hvar de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
