Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfdalen med Evertsbergs kapell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Buscovius, som lade Särna, Idre och Hede
socknar under Sveriges krona. Den 14
Mars 1044 anlände landshöfdingen Kruse
till Elfdals kyrka, der allmogen var
samlad, och tillfrågade på drottningens
vägnar sockenmännen, om de under det
nu pågående kriget skulle vara
benägna att företaga ett angrepp mot Norge.
Bönderna hade ingenting deremot, men
ville icke hafva någon annan anförare
än den de sjelfva finge välja, och valet
föll på den allmänt omtyckta
komministern. »Fåm vi varom Daniel med
oss, så dragom vi gladir åstad!» —
menade bönderna, och fastän
prestman-nen ursakade sig dermed, att han icke
kunde föra verldsliga vapen, blef han
dock af landshöfdingen öfvertalad till
att ställa sig i spetsen för de
uttågande bönderna. Fullmagt utfärdades för
honom och länsmannen Lars Olsson att
anföra allmogen från Elfdal och
Venjan, och allt gjordes i ordning till
expeditionen. Kort förrän tåget skulle
sätta sig i rörelse, hände likväl den
olyckan, att länsmauuen vid
utdelningen af krutet blef illa bränd i ansigtet,
så att han icke kunde medfölja, hvar
före Mäster Daniel ensam måste åtaga
sig anförarskapet. Han bar sjelf sin
bössa, klockaren följde med
socknebuds-tygen och handboken, och den samlade
skaran bestod af 20 0 Dalamän,
väpnade med bössor, stålbågar och spjut.
Tåget ställdes mot det då till Norge
hörande Särna, der folket, som på
åratal icke sett en prest, med glädje svor
Svenska kronan trohetsed. Herr Daniel
slapp sålunda att nyttja sin bössa, men
fick så mycket mer att skaffa med att
döpa, viga och begrafva. Sedan den
tiden hafva de tre byarna Särna, Idre
och Hede tillhört Sverige. — En
mindre glädjande ryktbarhet har Elfdalen
vunnit genom siu delaktighet i det
beryktade »trolldomsväsendet», hvartill
pastor L. P. Elvius härstädes gaf första
auledningeu genom en d. 5 Juli 1668
till biskopen i Westerås insänd
berättelse om att från Lill-Herrdal till
Elfdalen anländt en 8 årig flicka, som af
en piga lärt sig att trolla och förfört
flera baru till Hin Onde; fredagen efter
Bartholomei-dag samma år blefvo 7
personer i Elfdals socken halshuggna och
brända för trolldom. — Från Carl XI:s
besök i Elfdalen finnas ännu talrika
minnen. Konungen anlände hit
sommaren 1686, ridande öfver skogen från
Herjeådalen. »I Dyver-åu nära intill
Dyverberget, som af Wåinhus-boerna i
Mora kallas Gyrisberget, vestan vid
sockenskillnaden mo{ Mora, 21/* rnil
från Elfdals kyrka, var då så högt
vatten, att konungen icke kunde rida
öfver; Dalkarlarne höggo derföre eu stor
fura och lade den öfver ån, hvarefter
den sålunda bildade spången kallades
Kungsbrou. Den 13 Juni, andra
söndagen efter Treläldighet samma år,
bi-vistade konungen gudstjensten i Elfdals
kyrka, der ingen Svensk kung förut
varit; han gaf 20 dukater i båfven åt
de fattiga och skänkte 400 daler
silfvermynt till kyrkans utvidgande. Efter
gudstjensten bivistade kungen ett
bröllopp i kyrkbyn, der han gaf 20
dukater åt bruden, med hvilken ban
dansade; en kulla, som spelade på
nyckelharpa, fick 6 dukater, och
nyckelharpan lär ännu förvaras vid
porphyrverket, likasom brölloppsgården i kyrkbyn
ännu skall vara i stånd.» — Till
Transtrand och Lima tog Carl XI samma
väg som Gustaf Wasa tagit på sin flykt
från Mora, och traditionen kommer
ännu ihog, att kung Carl druckit ur en
källa mellan Elfdalen och Evertsberg.
När konungen talade med Dalgubbarne
om den svåra vägen, fick han till svar:
»Vägen är god nog; vi vilja ej hafva
den bättre i denna ort; nog slippa vi
fram här, lika väl som kong Gösta
före oss.»
»För att från Elfdal komma till
Särna, passerar man Dal-elfven vid
Bredvad nära Åsens by och stiger derifrån
allt högre upp i höjden på en ödslig
gångstig. »Skogen är i allmänhet icke
reslig och grof, utan utgöres snarare af
en hed, hvilken på de ofta kala,
mer-ändels glest beväxta höjderna bär furu,
men omkring kärren och träsken gran.
Vid elfven, som man genast lemnar
och sedan återfinner vid Röclhällarna,
träffar man endast sparsamt några
löfträd och albuskar. Om någorstädes,
känner man sig här ensam och
öfvergifven; ingen fogel qvittrar i träden,
intet djur rör sig på marken; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
