Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fahnhult - Fahrsta - Fahrsta - Fahrsta - Falbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fahnhult. Ett och ett halft mantal
säteri uti Wirestads socken och Allbo
härad af Kronobergs län, med qvarn
och såg, tillhörde 1828 major
Rudebeck, sedan löjtnant Rudebeck, nu
hä-radsskrifvaren G. O. Boring. Hela
egendomen är taxerad till 15,116 rdr bko.
— På Linnés tid lefde här ännu en
klok qvinna, Ingeborg i Mjärhult,
utrustad med de gamla Veledernas
(pre-stinnornas) hemliga visdom. Hon gick,
— berättar Wieselgren i Ny Smålands
Beskrifn., I, sid. 45 3, — tigande och
fastaude till Säfsabusken (Osmunda
re-galis) på en liten holme i
Fahnhults-ån, der hon ansågs hafva fått sin
lärdom. Busken kallades för hennes
predikstol. Linné besökte henne för att
studera både hennes religion och
medicin. Hon ansåg bela naturen
befolkad med andevarelser; neckarne bodde
i vattnet, elfvorna i träden,
skogsnuf-vorna eller rå i skogarna och
tomte-gubbarne under husen. Hon visste, att
det varit så, allt sedau Lucifer blef
med sitt anhang nedkastad från
himmeln, då hvar och en af dem måste
stadna, der de fallit. (Det var mörkt,
då de föllo ner, — berättas det bland
allmogen i Wirestad, — och de
upptäckte hvarandra genom sina klagolåten.
Lucifer sjelf och de brottsligaste
kastades djupare ned i helvetet; de minst
brottsliga blefvo rå, neckar, o. s. v.)
Mor Ingeborg lät Linué veta, att den
skugga, som man ser af sig sjelf vid
ett vatten, är ens hamn, som går med
hufvudet neråt i jorden lika fort som
vi på jordytan. Men hvad som skadar
den ena, väcker lidande hos den andra.
Så kan värk genom möte af en vätte
komma åt min motmenniska i jorden
och kännes sedan i min kropp. Mor
Ingeborg behöfde icke tala vid sina
patienter, utan blott få någon dem
tillhörig klädespersedel i handen; men som
orsak till sjukdomen uppgaf hon alltid
en förbrytelse mot någon andevarelse.
Botemedlen voro, att man skulle gå ut
3 morgnar å rad fastande och tigande,
eller ock skulle man 3
Thorsdagsqvällar gå till någon ström, som gick åt
norr, eller till något träd eller rör
norrut och der offra mjölk eller dylikt,
alltid under 3 veckors tid. — Omkring
’ 1800 ansågs Fahnhultaherrn såsom
innehafvare af mor Ingeborgs hemliga
visdom och njöt samma anseende som hon.
(Se vidare Wieselgren, anf. st.)
Fahrsta. Frälsesäteri uti Wermdö
skeppslag och socken af Stockholms läu,
söder om Högarsfjärden, 2 mantal, bar
tillhört slägten Oxenstjerna från 1646,
Gyllenstjerna 1691, Creutz 1741,
Hamilton 1772; gården egdes 1825 af
Öhman, 184 9 jemte 1/2 mantal af
Go-deuius.
Fahrsta. Ett mantal frälsesäteri uti
Ytter-Järna socken och Öknebo härad
af Stockholms län, bar tillhört
Che3iie-copheri arfvingar, reducerades, men
utbyttes af Lovisiu och tillhörde år 1686
C. M. Stuart; bland sednare egare
nämnas von Schewen omkring 1772, Suther
från 1785, Lindegren 1807 , Bucht,
Wigert 1850. Under säteriet lyda 2V4
mantal.
Fahrsta.. Ett mantal frälse i
Svartlösa härad och Brännkyrka socken af
Stockholms län, vid sjön Mageluugen,
tillhörde år 1772 en Tottie, 1850 en
Willebrand.
Falbygden. Med detta namn
betecknas orten omkring staden
Falköping i Vestergötland, som med en
sträckning af 3 — 4 mil från norr till
söder har en bredd af omkring 2 mil,
är slät och skoglös, men har
synnerligen bördig jordmån. Från slätten höja
sig tre af de märkvärdiga
Westgöta-bergen: Billingen, Ålleberg och
Mösseberg, och vestra sluttningen af det för
dessa berg gemensamma underlaget är
den egentliga Falbygden. Enligt
Bihanget till Westgöta-lagen har den nu
skoglösa slätten fordom haft tre
ansenliga skogar, Norr-, Söder- och
Öster-Falan. Vester om Falköping kallas
slätten Falan, der slaget mellan
Margaretha och Albrecht uppgifves hafva
stått. Uti denna del af provinsen
kallar man sina skoglösa betesmarker för
Falor, och Lindskog (Skara Stifts
Beskrifn., II, 192) sluter deraf, att hela
orten, hvilken, som tidigt bebyggd,
saknade skog, men ännu var föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
