- Project Runeberg -  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Tredje Bandet. G-H /
187

(1859-1870) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Habors- eller Hagbarths-Ek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

meddelas, efter Sjöborg i hans
»Beskrifning om Blekinge», ett kort utdrag:
»Hagbarth, en Trunhemsk prins och
A-munds son, for i vårens tid vid år 3 58
ut på ett sjötåg. Snart råkade ban
Sigurds (Sigars) söner med en flotta af 100
skepp. Sedan de slagits ganska länge
och blifvit trötta, ingingo de förbund
med hvarannan, blefvo vänner och
följdes åt till Seeland. Här fick Hagbarth
se Sigurds dotter Signe. Han fattade
till henne en häftig kärlek, och hon
hviskade fram ett löfte om en oinskränkt
trohet och tillgifvenhet. Hagbarth var,
enligt den tidens furstliga plägsed, en
sjöröfvare, och en vikingsfärd skilde
honom från hans älskarinna. Imellertid
skulle deras kärlek ännu vara en
hemlighet. En dag hände det, att Signe
under sin sång berömde en af Hagbarths
bröder; strax gissade man, att, då hon
sjöng den ena brödrens lof, hade hon
den andra i sinnet. Äfven i äldre
tider omgafs thronen af smickrare och
tadlare; en af dem vållade, att Sigurds
söner öfverföllo Hagbarths män och
dödade hans bröder. Hagbarth hastade
tillbaka, hans själ brann af hämd, och
Sigurds söner föllo för hans svärd.
Hafvets vågor och menniskors blod hade
icke kunnat släcka den låga, som
skönheten tändt och inbillningen
underhållit. Hjeltens hjerta var lika varmt.
Förklädd till qvinna, gjorde han Signe
ett besök och utgaf sig för en sköldmö,
som i något ärende vore ditsänd. Hon
emottog honom och lemnade honom
rum i pigkammaren. Då pigorna
yttrade sin förundran öfver hans hårda
händer och ludna ben, sade Signe, att
en sköldmö, van vid krigsbragder,
härdad af mycket gående, kunde icke vara
annorlunda, hvarpå hon tog honom till
sig i sin egen säng, hvarest de taltes
mycket vid. Bland annat frågade han,
om Signe, i händelse att hon skulle
öf-verlefva sin älskare, ville glömma
honom och begifva sig till en annan
älskog. »Nej», svarade hon, »dig, som
jag funnit värdig min kärlek, dig, som
gifvit mig den första kyss och som först
lärt mig älska, dig vill jag följa, då den
fega döden gömmer dig i högen. En
och samma kärlek har sammanbundit
oss; en och samma död skall äfven
förena oss, antingen du omkommer med
svärd, i hafvet eller på landet. Intet
löfte skall vara heligare, så framt
någonsin en qvinnomun sagt sanning».
Hagbarth kände-sin lycka och trotsade
döden. Ögonblicken voro dem dyrbara.
De väntade icke någon större sällhet i
lifvet, ty det första är icke mer än ett.
Men de misstänksamma och afundsjuka
pigorna hade förrådt Hagbarth. Vid
utgången blef han gripen af Sigurds
drabanter, utförd på fältet och på öppet
ting dömd till galgen. Nyss var ban
en lycklig älskare, och nu var lyckan
färdig att komma honom om halsen.
Sedan domen var afkunnad, steg
drottningen fram, räckte honom ett horn,
talte honom försmädligen till och bad
honom dricka, förrän han kom till Hel.
Hagbarth svarade henne, och sade bland
annat: »Jag emottager den sista dryck.
Ej ohämnad kommer jag till de
lyck-saligas boningar och till de andar,
hvilka jag före mig ditsändt. Skamlösa,
rasande qvinna! olycksaliga moder!
ingen tid skall igengifva dig hvad du
förlorat, hvar dag skall förnya din
smärta», och derpå kastade ban henne
drycken i ansigtet. Signe och hennes nu
mer sörjande pigor hade imellertid
under bittra tårar kommit öfverens om att
sätta eld på slottet och hänga sig
sjelfva, så snart Hagbarth var aflifvad. Nu
fördes Hagbarth till den hög, som
sedan fick namn efter honom. Han
ville försöka sin älskarinnas trohet, bad
derföre drabanterna, att de ville först
upphänga hans mantel, och föregaf, att
han, vid denna bild af sitt
förestående Öde ville göra sina
dödsbetraktelser. Detta skedde, och den, som på
slottet var satt på vakt, gaf ett visst
tecken, då Signe med sina pigor
fullbordade sin föresats. När Hagbarth
såg slottet brinna, upplifvades han af
glädje, skyndade på sina bödlar och
sade: »Lycksalig är jag, som icke
ensam kommer till dödens gudar; jag
har ett fast hopp att få förnya min
kärlek, och snart skall döden blifva min
vällust; hela Norden skall omtala vår
enighet, vår kärlek!» — och nu dog
han glad. — Hvilken likhet med de
vilda Amerikaner! Hvilket trotsande mot
döden, förakt och hämd mot fiender,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:47:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hgsl/3/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free