Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husaby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i församlingens sköte. Ä östra gafveln
stå tvänne djur, hvilka vända sig emot
hvarandra. Gud och Christus blefvo
under ruudbågsåldern stundom
föreställda i skepnader af lejon, som dels
stodo, dels lågo midt emot hvarandra,
eller som hade ett gemensamt hufvud.
Ofvannämda djur anses både af
Loccenius och Spegel vara lejon. Dessa djur
tyckas såsom sådana symbolisera
Fadern och Sonen. Att denna
föreställning vetter åt öster, ger någon styrka
åt denna förmodan. På norra sidan
förekomma tvänne mäu med sköldar och
svärd mellan tvänne drakar med
lyfta vingar och slingrande stjertar. Den
ena mannen sticker miste om draken,
som slukar hans ena ben; den andra
mannen sänker sitt svärd i sin
motståndares svalg. Dessa stridande män
afbilda trons kamp med otron. Här
skildras således de christnas strid med
afgrundens redskap. På östra sidan af
vestra ändan stå tvänne män, af hvilka
den yttersta framter en våg med
ojemna skålar, den andra framräcker en kalk
med högra och nedtrycker med venstra
banden den lättare skålen. Häraf
synes den förre, hvilken å södra sidan af
denna minnesvård tyckes liksom från
vester inträda i helgedomen, beteckna
en nychristens vacklande tro. Det heter
nämligen: »man hafver vägit dig på en
våg och funnit dig alltför lätt.» Den
sednare åter är en andlig, som styrker
den svage i hans heliga föresats och
hug-svalar honom med Herrans nattvard.
Härefter följer en man, hvilken har
biskopsskrud och håller i högra handen
en kors-staf, i den venstra en fisk.
Härjemte står åter en man i biskopsskrud,
hållande i venstra handen enkrumstafoch
mottagande med den högra en ofantlig
nyckel, som nedräckes från himlen.
Dessa män föreställa Paulus och Petrus,
hvilka finnas ofta vara företrädesvis
afbildade i Roms katakomber och
basilikor. Fisken är på Grekiska
som innehåller begynnelsebokstäfverna till
’IrjGovg XoiGvog -frsov viog öiott^,
eller Jesus Christus Guds son
Frälsaren,— betyder egentligen vår läras
gudomlige stiftare. Handen ur skyn
symboliserar Gud Fader, som utlemuar
himmelrikets nyckel. Gud är ofta på
detta sätt föreställd i Roms grafvar och
helgedomar. Längre fram märkas 2:ne
mäu framför en upphöjning, hvilka
omfamna hvarandra; de beteckna
förmodligen en kärleksmåltid, dyccTirj, eller en
christlig brödraförening. Och slutligen
tvänne bord, mellan hvilka en man står
med upplyfta händer, och af hvilka
det högra utmärkes med en stor kalk.
Mannen tyckes vara en andlig, som
bereder sig till nattvardens utdelande,
hvilket synes bekräftas deraf, att
denna föreställning finnes vid östra ändan.
Å lockstenen ses ett Latinskt kors.
Detta är christendomens högsta symbol
och har derföre ej sällan ensamt
blifvit användt å minnesvårdar för att
väcka andäktiga betraktelser. Denna
minnesvård har föga lidit af vittring, och
alla figurer derå äro halfuppliöjda och
groteska. Flera andra grafvar med
stenhällar, hvarpå åtskilliga figurer äro
inhuggna, finnas på kyrkogården. Dessa
lät riksrådet grefve Ekeblad öppna år
1774, utan att deri finna något
märkvärdigt. — Här i socknen finnas 2:ne
märkvärdiga källor. Den ena är
belägen omkring 300 steg öster om
kyrkan och kallas S:t Sigfrids källa,
hvarest Oiof Skötkonung, hans gemål och
omgifning blifvit christnade kort före
år 1000. Denna källa uppspringer från
foten af en sandstenskulle och nar en
svag ådra, men ett välsmakande vatten.
Mången sjukling sökte här återvinna
en förlorad helsa. Tron på vattnets
undergörande kraft väckte förargelse hos
det Lutherska presterskapet. Källan blef
derföre, på inrådan af Laurentius Petri,
igenfylld; men hon blef likvisst en tid
derefter upptagen. En liten rönn
utskjuter ur sandstenskullen och
beskuggar med sina många grenar detta
heliga vatten. Af denna rönn hafva
Sveriges framlidna konungar, enligt
kyrkoherden Johan Alings berättelse af år
1 740, brutit qvistar till minne af sin
härvaro, och naturforskaren Pehr Kalm
beskrifver samma träd 1742 ungefär
sådant som det ännu befinnes; till följd
deraf anses alltid en ny telning
uppskjuta från den friska roten, när något
af de smala skotten vissnar och utgår.
Bemälde kyrkoherde uppreste 1741 på
backen ofvanom källan en minneshäll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
