Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Kall.
Kall.
En märklig- syn, som en bondeson hade,
när han for, ’den 3 Febr. 1690 kl. 11
på f. m., från qvarnen, finnes dock
antecknad i kyrkans bok for biskops- och
visitationsakter. Det var två män, den
ena med hvit, den andra med svart
kappa, som visade sig på vägen. När
nu dessa nalkades bonden allt närmare,
bjuder han till att vika sin häst af
vägen; men då de sågo det, stego de
litet af åt sidan, och deri hvitklädde
vinkade åt honom, att han skulle hålla
vägen, sägandes: »Kör, medan du tid
hafver, jag är lifvet och visar vägen»,
gående med detsamma bonden förbi;
den, som svarta kappan hade, följde
efter, och rätt som han gick fram, drog
han ut ett svärd, som var påseende som
en eldslåga och sade: »Jag är döden
och förkunnar domen.» Strax derpå
begynte de sjunga: »Vaker upp I Christne
alle», sjungande versen helt ut. När
"bonden såg sig tillbaka, blifver han
ingen varse. — leke sällan får man af
rod-darne, under färder på de täcka sjöarna,
höra stycken ur »Frithiofs saga»
sjungas på folkmelodier, som på sitt vis
harmoniera med de härliga skildringarne
af hjeltens idrotter. Frithiofs besök hos
kung Ring och ridderliga uppförande
mot den gamle, lycklige rivalen har
synnerligen anslagit deras känsla och
utgör en bland deras älsklingssånger.
»Bönderna på bygden» kalla de norr om
Kallsjön boende för nybyggare, emedan
dessa i sednare tider gjort odlingsföretag
och nedslagit sina bopålar så att säga
under fjällen, der de, under ihärdigt
arbete för sin utkomst, kämpa mot alla
en nybyggares olägenheter och ett sträft
klimat. Dessa skogsboer anses långt
arbetsammare, sedligare, gästfriare och
ärligare än den öfriga befolkningen,
hvilka förhållanden mer tyckas härröra
från deras isolerade lif och deraf
alstrade enkla lefnadsvanor, än de äro
egenskaper, som de besitta framför sina öfriga
grannar. En vacker sed, en lemning
af gammal äkta nordisk gästfrihet hos
dessa skogarnas bebyggare, är att de
lemna sina boningar ostängda, då de
om sommaren begifva sig till fäbodarna
för att valla sin boskap, på det vandrare
i dessa glest bebyggda trakter, som
kommit villse och derigenom ofrivilligt
göra deras hus besök, icke måtte sakna
tak öfver hufvudet, i händelse de
behöfva hvila; och ännu mer: torrt kött,
ost, smör och bröd finnes alltid
framsatt för den hungriges räkning, som
utan vidare krus, enligt vedertagen sed,
gör sitt okända värdfolk och anrättnin-’
gen heder. En besynnerlig blandning
af gästfrihet, välvilja och snikenhet är
ett utmärkande charaktersdrag i
allmänhet. Handeln och i synnerhet det
derifrån oskiljaktiga lurendrejeriet på Norge
har hufvudsakligen gjort inbyggarnes
moraliska förderf, och må hända hafva
mindre rättmätiga tilltag af
tjenstemännen, inan Jämtland fick sin egen
länsstyrelse, äfven varit ett verkande
exempel. Genom klädedrägten skilja de sig
icke från andra socknars inbyggare,
hvilkas charakter äfven är fullkomligt
liknande Kallbondens. Om söndagarna
äro drängarne i allmänhet, klädda i
blå tröja och byxor samt röd stickad
mössa (raulufva), gemenligen lurendrejad
från Throndhjem .eller Levanger.
Tobakspipan är en oumbärlig persedel och
har sin plats i bröstfickan sålunda, att
skaftet skjuter öfver kragen på venstra
sidan, då deremot plånboken (kamfoset),
helst röd till färgen, placeras i högra
västfickan, som vanligen till hälften
visar sitt anförtrodda gods. Klockan med
prålig halskedja och en eller flera
sigillringar af silfver fullända utstyrseln.
— Lönevilkoren hade 1850, i anseende till flera
på hvarandra följande goda sädesår, stegrats, så
att en dräng vanligeu erhöll, diverse
småpersedlar inberäknade, 50 à 60 rdr i lön och piga
från V3 till hälften mindre. Denna omständighet
har verkat den oseden, att tjenstfolket, i
synnerhet drängarne, ogerna binda sig vid årstjenst
på andra vilkor, än att de få ena halfåret till
egen disposition, på det sätt, att de arbeta 14
dagar för lön och andra 14 dagar mot
dags-eller veckopenning hos den mest betalande.
Detta missbruk, i förening med den lilla
folkmängden, föranleder höga daglöner, särdeles
under slättertiden; utom fritt kalas dagligen,
uppgår då veckopenningen till 4% à 6 rdr för
dräng och 3 till 4 rdr rmt, för piga,
hvarigenom mången tvingas att i ordets egentliga
mening köpa det hö, som växer på hans eget
hemman, synnerligast om, som oftast är
händelsen, slåttermyrorna äro litet gifvande och
vidt kringspridda i de stora skogarna. —
Helso-tillståndct är i allmänhet godt, och smittosamma
sjukdomar äro sällsynta. Huskurer användas
helst, och läkare anlitas sällan. Såsom dels
preservativer, dels medicin begagnas åtskilliga
universalmedel, hvaribland må nämnas: bäfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
