Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lappland.
Lappland. 363
med resliga fjällar, som mellan 67 — 69°
n. br. uppnå en höjd af 6,200 fot,
hvilket i denna trakt utgör 2,700 fot
öfver den beständiga snögränsen. En
mängd floder upprinna på fjällen; de
förnämsta äro*. Ångermanelfven, Umeå
elf, med sin gren Windelelfven,
Skellefte-elfven eller Sildut, som denna elf heter på
lappska, Lule elf, Kalix elf med sin gren
Kaitom elf, Torneå elf med sina grenar
Laimio och Köngämiä elfvar, hvilken
sistnämnda utgör gräns mot Ryssland;
alla utfalla i Bottniska viken. De största
sjöar äro: Udjaur, den bredaste, hvars
stränder prydas af ståtliga skogar; lion
utfaller medelst en ström i Storavan,
Hornavan, med sterila omgifningar,
Torneå trcisk, Stora Luleå vattnen, Stora
Windelen och Stor-Uman, Påskejaur,
Saggatjaur, Lulejaur och Tornejaur. För
att gifva ett begrepp om landets
sluttning angifves här höjdskilnaden mellan
några af sjöarne, efter kapiten
Petterssons sednast gjorda afvägningar.
Höjdskilnaden mellan Udjaur och Storavan
befanns vara endast 2 fot, deremot sjön
Sädva icke mindre än 132 fot öfver
Hornavan och 152 fot öfver Storavan.
Närmast fjällen är stupningen betydlig,
och den öfversta fjällsjön, Godjaur, sjelfva
källan till Skellefte-elfven, utfaller i
Sädva medelst elfven Renikjock, som
bildar ett af de mest pittoreska
vattenfall, (se vidare Skellefteå elf). — Bland de
förnämsta vattenfallen må vidare märkas:
Adna Muorki Koski eller stora forssén,
mellan sjöarne Kaskajaur och
Paijeplo-lilujaur i Stora Luleå vattnen, samt
Ni-allmelsaskos eller Harsprånget i stora
Luleå elf 400 alnar högt (se Luleå elf);
Fällforssen i Umeå elf; Bornarsforssen
50 famnar högt, Finnforssen ännu högre
i Skellefte-elf, m. fl. De vigtigare hittills
upptäckta malmstrecken äro: i Torneå
Lappmark: Schiangeli fjäll, Raggisvaara
och Kovovaara kopparmalms-anledningar,
Svappavaara koppar- och jernmalmsfält
samt Kiirunavaara, Luossavaara,
Hauki-vaara, Wattavaara, Polkapole och
Ju-nosuando jernmalmsfält och grufvor, samt
Luppiovaara, märkvärdigt för sin
egendomliga bildning; i Luleå Lappmark:
Gellivaara jernmalmsberg, Kedke- och
Alkivare fjäll med
silfvermalmsanlednin-gar, Karveks och Ruotivaara jernmalms-
fält; samt i Piteå lappmark: Nasafjülls
silfvermalmsgrufvor. Den rådande
bergarten är gneis. — Lappland är föga
bebodt. År 1810 steg folkmängden
till 10,225 och 1860 till c:a 26,000
personer, hvaraf hälften Svenskar, l/3
Lappar och Finnar. Landet har
alltså icke så många inbyggare som
blott det l/73 sä stora Oland. Lapparnes
antal i hela riket uppgifves
(Stasti-stiska Central-Byråiis Berättelse, åren
1851—55) år "1825 till 6,059 och
1855 till 5,685 personer.
Ursprunget till benämningen Lappar är oviss.
Det förekommer allraförst hos Saxo
vid slutet af 12:te århundradet och
har sedermera gjort sig varaktigt.
Lappen kallar sig sjelf Sabme (plur.
Sa-meh) och sitt land Samelanda. Möjligtvis
är ordet Lapp en derivation från finska
ordet Lappu, som skall betyda ända
till det yttersta. Det kan också vara
härledt från det lappska ordet lappa,
som betyder: klyfta, håla. Klyftor och
hålor voro lappens första, länge
vanligaste, och ännu i nödfall begagnade
boningar. Namnet Lappar blir då
alldeles motsvarande de poetiska
benämningarna, Bergfolket, Klippans söner m.m.
Ordet Lappland anses af andra vara
kommet af ett gammalt götiskt stamord,
Lopp, Loff, Lup, som betyder trolleri,
hvarför Lapparne sjelfve anse det som
ett öknamn. Angående Lappmarkens
befolkning tro inbyggarne, att der hade
bott folk, innan Gud »stjelpte om
verlden.» Så förtälja de, att det
»for-domdagsdags varit en tid, då Gud
hvälfde om jorden, så att vattnet uti
träsken och elfvarne steg upp på landet
och dränkt alla menniskor,
undantagande tvänne syskon, en gosse och en
flicka. Dessa tog Gud under armen på
ett högt berg, som kallades Passé Vaara.
Sedan faran var förbi, och Gud hade
släppt dem ifrån sig, skildes de vid
hvarandra och gingo hvar sin väg, för
att efterse, om det ej fanns msra folk
i verlden, än de båda. Sedan de
vandrat sålunda omkring i tre år, träffades
de åter och kände igen hvarandra. De
skildes nu åter på tre år, och
sammanträffade igen. Men åter åtskilda i tre
år, kände de vid tredje gångens
sammanträdande icke mer igen hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
