Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
Lund.
Lund.
de tillflykten till sitt läger, men, då detta icke
mera kunde försvaras, till Landskrona. Carl
var i hamn och häl, men förföljde dem dock
ej längre än en knapp svensk mil. Detta var
äfven af högsta nöden, ty med yttersta möda
hade svenskarnas venstra flygel, som stod
mellan Sliparbacken och Nöbbelöfs kyrka och
bestod endast af 10 bataljoner, kunnat hålla stånd
enyt dem, danskarne hade på denna punkt.
Generallöjtnant Gallé hade stupat, äfvensom
öfverste Borckhusen, hvilken i spetsen för ett
finskt dragonregemente, af honom sjelf uppsatt,
genom sitt tappra försvar hindrat hela denna
flygels upplösning. På samma sätt hade svenska
infanteriet utmärkt sig för kallblodig tapperhet,
i synnerhet det så kallade fotgardet, hvars
anförare, Kristoffer Gyllenstjerna, erhållit 9 sår i
hufvudet. Då konungen återkom från
förföljandet af danskarnes venstra flygel, voro svenskarne
väl tillbakadrifne ända till en höjd vid Lund,
hvarest de skyddades af några stenmurar; men
det var endast med förtviflans raseri de ännu
försvarade sig. Konungen, som trodde segern
vunnen, såg den nu sig nästan undanryckt, och,
märkligt nog, förnyades här samma skådespel
som i slaget vid Lutzen, tvänne drabbningar på
eu dag. Utaa att tveka, befallde Carl sitt
kavalleri hugga in på fienden, och, begagnande
sig klokt af en lucka i danska hären för att
sjelf femte bryta sig igenom till sina svenskar,
uppmuntrade han dem och förde dem åter till
anfall, hvarigenom danskarne kommo mellan
två eldar. Danska generalmajor Meerheim gjorde
allt för att återställa ordningen, men förgäfves.
När nu derjemte danskarnes eld af misstag blef
lika förderflig för dem sjelfva som för fienden,
emedan de under villervallan öfver allt trodde
sig se svenskarne framför sig, kunde de ej längre
hålla stånd. Oemotståndlig var kavalleriets
schock, synnerligast mot de 1,300 holländska
båtsmän, som amiral Tromp från sin flotta skickat
i land, så att alla, med undantag endast af 47,
nedsablades. Förbittrade öfver den förlust desse
matroser tillfogat deras landsmän, skulle
svenskarne ej ens förskonat dessa, om ej Carl XI i
egen person hämmat blodbadet. Dock äfven
med denna andra seger var slaget ännu ej slut.
Solen var väl nedgången; men ett herrligt
månsken upplyste nu i stället det blodiga slagfältet.
I god ordning hade öfverstarne Bibau och
Le-wetzau med sitt infanteri dragit sig tillbaka till
Walkärra kyrka, der de trodde sig i säkerhet
för svenskarnes förföljande; men äfven här
upp-hunnos de af Carl, som ej ville lemna någon
fördel obegagnad. Hade förut under loppet af
eftermiddagen svenskarnes venstra flygel sett sig
omriugad af 22 sqvadroner kavalleri och 5
bataljoner fotfolk, så var det nu danskarnes
ordning att se sig omringade. Vid detta anfall,
liksom en gång förut under loppet af denna
märkliga dag, sväfvade konungen i största fara.
Under första sammandrabbandet med danskarne,
då den svenska högra flygeln vacklade och var
på väg att vända ryggen åt fienden, hade, vid
det konungen satte sig i spetsen för en sqvadron
drabanter för att återföra dem till striden, en
häst blifvit skjuten under honom, och nu råkade
han under ifvern af förföljandet midt uti en
dansk sqvadron. Med en lycklig själsnärvaro
talade han nu så länge danska med dem,
tilldess han kom så nära sina svenskar, att han
kunde förena sig med dem och ropa: »gå på,
gossar!» då det danska rytteriet snart fördrefs.
Men icke så lätt voro fotregementerna
besegrade, hvilka ihärdigt försvarade sig långt in på
natten, då de slutligen, sedan de tändt eld på
några byggnader kring kyrkan, drogo sig
tillbaka åt Landskrona. Efter så många lyckans
skiften voro svenskarne ändtligen mästare af
slagfältet, ehuru 2,300 af dem betäckte
detsamma. Men äfven 5,700 fiender sofvo den sista
sömnen, och 2,000 danska fångar, utom 57
kanoner, 65 fanor och standarer samt danska
lägret med proviant och ammunition, föllo i
segrarens händer. Under detta blodiga och på
omvexlingar så rika fältslag hade den 27-årige
konungen, oaktadt understödd af Helmfelts och
Aschebergs erfarenhet, ej allenast visat sig ega
utmärkt tapperhet, hvarpå bästa beviset var, att
en kula gått igenom brättet på hans hatt och
han fått en häst sig undanskjuten, såsom vi af
det ofvanstående sett, utan äfven gifvit prof af
en för sin ålder ovanlig fältherretalang. Det
gifna fältropet: »med Guds hjelp!» hade blifvit
en verklighet. Guds hjelp hade ögonskenligen
denna dag varit med svenskarne. Då Carl fick
ögonen på Nils Bjelke med återstoden af
lifregementet, skyndade han fram till honom, tog
honom i famn i hela härens åsyn och ropade:
»Aldrig, aldrig skall jag glömma den tjenst
Bjelke i dag har gjort mig och fäderneslandet!»
Sedan vände lian sig till ryttarne och sade:
»gossar, så länge någon af er finnes i lifvet, så
kom till mig, och han skall aldrig sakna hvad
han behöfver, det lofvar eder Sveriges konung.»
Derpå, vid det blandade hemska skenet af
månen och branden från Walkärra, som kastade
sitt flammande sken öfver himlen, knäböjde
konungen med hela hären på den snöbetäckta
marken, och öfverhofpredikanten Spegel tackade
med hög röst härskarornas herre, som gifvit
dem seger och så underligen bevarat dem, men
uppmanade tillika alla sina åhörare att, sedan
det blodiga arbetet väl var slutadt, bortlägga
ali hämd och i hvarje sårad, vare sig vän eller
fiende, endast se en lidande medmenniska.
Genom dessa vackra, menniskovänliga ord frälsades
mången tapper dansk krigare från faran att af
vanvård omkomma på slagfältet. Samma afton
tågade svenskarne in i Lund.
Staden undgick alltså väl denna gång
krigets svårare förödelse, men icke så
följande året, då Danskarne stucko staden
i brand och förmodligen äfven dervid
begingo många andra våldsamheter.
Imellertid bidrog ofvannämnde seger i
förening med den, som sedermera vanns
vid Landskrona 1678, betydligt till
fredsslutet i Lund den 26 September 1679,
hvilken fred ytterligare beseglades genom
Carl XLs förmälning med danska
princessan Ulrica Eleonora.
Först under svensk regering kunde
staden åter repa sig, hvartill isynnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
