Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
112
Mora.
Mora.
lofvade då att låta återuppbygga det
förstörda tornet, hvilket också skedde
samma år. Det smärta och ståtliga
tornet, på hvars mur konungen lät sätta
följande inskrift: Gudi till ära hafver
Konung Carl XI låtit bygga detta Tom
Anno 1673, bär genom sina former
tillräckligt vittne derom, att det räknar sina
anor från Nikodemus Tessins tidhvarf.
Det täcktes år 1747 till en del med
koppar och har nu öfver allt koppartak.
Klockorna uppflyttades imellertid icke i
tornet, utan hänga ännu i dag uti stapel.
Den största bland dessa klockor, som
nu väger 36 skeppund, är den klocka,
om hvilken »Norrmännen fordom talade
med förskräckelse», som det heter i en
gammal skrift: »I Mora uti Siljansdalen
är en saare stor Klokke; det är en dääle
Klokke; när de i krigstider ringe deri,
vorde strax fjorton tusinde beväbnede
Mänd tillhobekallede. Gud bäre oss for
den Klokke!» — Förskräckelsen har
sannolikt siu grund i deu berättelsen,
att, sedan Gustaf Wasa talat till
allmogen på kyrkovallen, och Dalkarlarne
låtit honom för den gången skiljas ifrån
sig, men Danska knektar befunnos i
antågande under Thord i llidstad och Olof
Nilsson i Holm, den samlade allmogen
klämtade i klockorna, då folk
tillströmmade från alla håll och vid Skottmvra
e’
angrep Danskarne med sådan häftighet,
att de hals öfver hufvud måste taga till
flykten. Mora klockor äro nu stämda i
treklang, G. B. D.. och på få ställen i
vårt land råder vid ringningen en sådan
harmoni som här.
Mora kyrka är invändigt ett härligt
tempel, för icke länge sedan hvitlimmade
nymåladt och förgyldt. De höga
amplii-theatraliska läktarne sträcka sig i tvänne
rader öfver hvarandra utmed skeppets
sidoväggar och prydas på bröstvärnen
med bibliska målningar, förfärdigade af
en bland socknens män. Utefter stora
gången nedhänger från hvalfvet en rad
präktiga ljuskronor, och talrika ljusarmar
lyfta sig uppöfver bänkarna. Orgelverk
finnes ickc; Gustaf III erbjöd socknen
ett sådant, »då ger du oss väl orgelnist
också?» frågades; också blef det intet af.
Men det härliga Moratemplet står
icke säkert på sin af Dalelfven och
Saxviken omgjordade udde, hvilken utgöres
af en torr sandhed, troligen bildad
genom uppslamning af elfven, och ännu
lärer man vid lågt vatten kunna se, huru
stora furuträd ligga inbäddade under de
djupa sandhvarfven. I medlet af
sjuttonde århundradet, år 1659, hotades
kyrkan af elfven, som skar sig genom
den lösa sanden nedanför Orsasjön och
i grund förstörde en hel by, kallad
Seb-benbo eller Sibbensboda, så att Orsasjön
nu har eget utlopp ned i elfven
ofvanför Norets by. Sednast 1860 hotades
kyrkan med att bli förstörd genom den
öfversvallande elfvens utskärningar.
Det var på Mora kyrkovall, som
Gustaf Wasa under Julhelgdagarna år
1520 trädde fram inför Dalkarlarne och
talade till dem. Stället, der han stod,
om det var på den ihopsjunkna kulle,
som nu kallas Klockgropen, eller vid
Badstufvubacken, känner man icke; här
påminde han dem om huru deras fäder
kämpat för frihet och fädernesland under
Engelbrecht och Sturarne, huru han sjelf
förlorat fader och fränder i blodbadet uti
! Stockholm, och huru samma öde eller
det ännu värre, träldomens öde, väntade
Sveriges liela folk, om ingen djerfdes
resa sig upp mot förtryckaren och
försvara fäderneslandet. Hans ord
föranledde, heter det, stort gny bland folket;
somliga fällde tårar, somliga vredgades
och ville genast taga till vapen. Men
i Christian hade äfven medhållare bland
de församlade, och dessa sade, att
blod-j badet gällde herrarne, icke bönderna,
samt påminde om konung Christians
frikostighet, som icke skulle låta sill
och salt tryta. Deraf blefvo många
tvehogsne och rådde Gustaf att begifva
sig till ett säkrare ställe. Han såg sig
också nödsakad dertill och trodde nu,
att honom stode ingenting åter, annat
än att med allo öfvergifva fäderneslandet.
Han tog vägen åt Norge. Imellertid
i efterskickades han af de goda
skidlö-parne Engelbrecht och Lars i Kettilbo,
hvilka återkallade honom till
Moramännen, som hade ändrat tankar, och
återkommen till Mora blef han af det
samlade folket med fröjd och huldhetsed
tasren till höfvidsman. Och från Mora ut-
grick nu befrielsehären,
o
Åtskilliga minnen efter Gustaf Wasa
finnas och omnämnas ännu i Mora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
