Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462 Riseberga.
Riseberga.
adressen är Wredstorp. Gårdeu har i
fordna tider hört under klostret och
reducerades till kronan vid reformationen.
Ar 1536 förlänades den af konung
Gustaf I till en Nils Jespersson, troligen
af ätten Cruus af Edeby, och sedermera
skänktes den, jemte flera tillydande
hemman, af konung Carl IX till
befallningsmannen eller ståthållaren i Nerike Jost
Georgsson Kursel, som i sitt vapen
förde ett vildsvin med tre pilar i
ryggen och ligger begrafven i Örebro kyrka.
Med hans dotter, Maria Elisabeth
Kursel, kom Riseberga till hennes man,
riksrådet och amiralen frih. Erik Ryning,
hvilken, likasom svärfadren, skref sig till
stället. Rynings dogo barnlösa, och
egendomen har sedan tillhört en Fleming,
antagligen landshöfdingen, en tid i Nerike
och "Wärmland, Jacob Fleming, emedan
den med hans ena dotter, Gustafviana,
kom till öfversten för Bremiska
kavalleriet Carl Gustaf Horn till Rantzien,
hvarefter det ärfdes af deras son, den
från 1756 års politiska blodbad i
Stockholm historiskt bekanta hofmarskalken
frih. Gustaf Jacob Horn af Rantzien,
som, lika med fadern, skref sig till
Riseberga. Denna sednares lik fördes genast
efter halshuggningen ned till
sockenkyrkan, Edsberg, hvarest det ligger
begrafvet i Hornska grafven under choret, och
ett friherrl. Rantzien-Horniskt vapen ses
derofvan i kyrkan. Efter Horns död
köptes Riseberga af brukspatronen på
Willingsberg i den närgränsande Knista
socken, kammarherren Erland von
Hof-sten, och gick sedan i arf till hans äldsta
dotter, Brita Maja, som 1765 blef gift
med sin frände, brukspatronen Olof
Svensson Hedengren. Deras son, Olof
Hedengren, gift med en fröken Silfverstolpe,
och sonson, Olof Gabriel Hedengren, ha
sedermera ensamma egt stället, tilldess
för få år sedan den sistnämnda försålde
ena hälften till frih. Jonas Alströmer. —
Riseberga kloster, på hvars gård och
grund Riseberga sätesgård ligger, var,
såsom förut nämndt är, ett af de
ansenligare och mest bekanta. Det anlades
under konung Sverker den Unges tid,
omkring år 1200, för nunnor af
cister-cienser-orden, enligt sägnen af en vid
namn Rise, se Afzelii Sagohäf. 52 Band.
sid. 31, och blef efterhand rikligen be-
gåfvadt med gods och gårdar, skänkta
af konungar och andra nitälskande
personer, samt behörigen bekräftade af
påf-varne. Så benådades det af Erik
Knutsson med kungsdelen af sakören för de
brott, som begingos inom rågången af
dess egor. Vid reformationen fingo
nunnorna tillstånd att qvarbo och voro
der också vistande till år 1546, då
klosterbyggnaderna genom åskeld
af-brunno. Det härjande elementet
förmådde dock föga öfver de af kalksten och
cement under århundraden sammanväxta
murmassorna, och det minnesrika
cister-cienserklostret framstod ur förödelsen,
som en ruin af praktfull skönhet. Hvad
tiden sedandess icke förmådde förstöra,
ha menniskohänder nedbrutit, och då
Edsbergs kyrka år 1650 utvidgades, togs
allt material till detta byggnadsföretag
från klosterruinerna; ja i sednare tider
har byggnadsämnen derifrån hemtats, och
ännu på detta århundrade ha de murar,
som inom sig slutit Wilhelm af Sabina,
de berömda abbedissorna Gertrud och
Ragnfrid, den sköna, olyckliga nunnan
Elisif Wase, biskop Conrad Rogge, m.
fl., blifvit nedbrända till kalk. Först
herr Nils Gabriel Roth, hvilken på
1830-talet hade Riseberga på arrende,
tillkommer förtjensten att ur grushögarne ha
framdragit ruinerna, sådana de nu
befinnas, och hvarigenom man fått en
föreställning om kyrkan och andra delar af
det gamla klostret. Med Riseberga
kloster sammanhänger minnet af en tragisk
händelse, som der tilldrog sig i slutet
af konung Albrechts af Mecklenburg
regering, nemligen nunnan Elisifs
bort-röfvande af en konungens gunstling, en
tysk, riddar Bernhard den Långe, och
i hvilken våldsgering konungen
misstänktes vara delaktig eller åtminstone på
förhand haft vetskap om, helst han
fikade efter att få sina utländska
gunstlingar gifta med landets ädlaste döttrar.
Tilldragelsen, författad i rim af biskop
Nils den Helige i Linköping och sednast
tryckt i Geijers och Afzelii Folkvisor,
lefde länge i sång på allmänhetens
läppar samt berättas som följer:
Konungen och Bernhard följdes åt till
Riseberga, för att der söka något passande
rof. Väl emottagna, bevistade de messan
i klosterkyrkan, der deras uppmärksam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
