- Project Runeberg -  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Sjette Bandet. S /
358

(1859-1870) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358

Sulitelma.

Sulitelma.

liga i Lapparnes nomadlif, hushållning
och hemseder, det storartade i utsigterna.

För att freda ansigtet för de odrägliga
långnäsorna (myggorna) och ögonen för
den bländande snön, förser man sig med
florshufva, och när man uppnått
Sulitelma-dalen, försmår man ej gästfriheten i en
Lappkåta, om det är afton, ty besöket
på jätteberget deruppe bör ske under
inflytelsen af middags-solens värma och,
om möjligt, en molnfri himmel. Tidigt
följande morgonen klättrar man uppföre
fjällmassans fot och öfriga afsatser,
tilldess man uppträder på det öfver en
Svensk mil långa fält, på hvilket
Sulitelmas toppar höja sig. På norra ändan
äro dessa ordnade nästan i en halfcirkel;
på den södra reser sig den höga topp,
som Wahlenberg kallar Södra Sulitelma,
densamma som Lapparne namngifvit, ty
de veta ej omtala mer än ett »Trollberg».
Utsigten är stor och förvånande, så väl
nedåt det underliggande landet (ifall ej
molnen sväfva derimellan och åskådaren),
som öfver de hvitglänsande, oändliga
isfälten, hvilka resande hafva liknat vid »ett
haf i högsta uppror, hvars vågor plötsligt
stelnat» eller vid »ett stelnadt chaos, som
Skaparen öfvergifvit». Men låtom oss
uppstiga ännu högre, till Öns öga.
Utsigten ötver det solbeglänsta polar-landet
och dess underbara natur blir dock ej i
allt så fullkomlig, som man der väntat
sig den. Vidsträckt är den visserligen
utan ali jemförelse; men afståndet från
verlden der nere är för stort och gör, att
allt, utom de närmaste föremålen,
nedsjunker i ett otydligt dunkel. Man står
på ett skepp i sky-vågor och är kanhända
nära’att svindla; men kring de kolossala
masterna kretsar ännu en örn, som
påminner om land.

På andra sidan utbreder sig
Wester-hafvet med sina djupa, mellan
klippor skimrande fjordar. Det hela är
en synvidd, der snö, moln, himmel och
haf äro ett. Allt talar här till sinnet i
höga, majestätiska bilder och påminner
om hvilken obetydlig varelse menniskan
är i den stora skapelsen.

Efter nedstigandet härifrån vänder man
sig åt vester och vandrar i kedja ned
från höjden, sedan man sammaubundit
sig med den medförda tömmen, beredd
att frälsa hvarandra, i händelse någon
råkar falla i en af snön dold remna,

hvari det händt, att Lappar med hela
sin renhjord för alltid försvunnit. Efter
en half timmes vandring nedåt en starkt
sluttande snö-sida, som betäcker södra
Sulitelmas isfält (glacierer), möter den
stora glacieren Salajegna (»sprick-isen»),
skild genom en bergskant ifrån den förra.
Den är ofvanifrån fullkomligt hel, sedan
delad genom sprickor, derefter glest
beströdd med uppskjutna fyrkantiga isblock.
Annu längre ned öppna sig flera ishvalf,
omgifna med ofantliga ispelare, och längst
ned sluttar den med en 200 fot hög och
en half mil lång isvägg, som sträcker
sig efter bergets sida, ända bortom
Labba-fjället, öppnande här och der höga,
förfarliga ishvalf, som synas föra till
underjorden, och hvari omgifvande stora spetsiga
ispyramider stundeligen med dån
sammanstörta. Hela isfältet, underskuret af det
nedströmmande vattnet, är i oupphörlig
skridning nedåt och skjuter framför sig
höga, gyttjiga jcrdryggar och bålverk af
på hvarandra hopade stenblock. Isen
knakar och brakar oupphörligt genom
sin rörelse. Der nere i afgrundsdjupen
sorlar det mörka vattnet och bildar floder,
som löpa dels till norska, dels till svenska
sidan. Härifrån har äfven Lainijock sitt
ursprung, en riktig Jökels-å, som hastar
att grumla Pite elfs öfversta källa
Pjeskejaur. Från glacieren återstår en timmes
vandring till foten af Sulitelma, hvars
högsta topp är 5,796 fot öfver hafvet *)
och 4,008 fot öfver stora Lule-elfs källa
Wirijaur, som ligger norr om denna
krets af isfjäll.

I dalarna nedanför Sulitelma växa
dock örter, som i Sverige eljest ej finnas
förrän på Kinnekulle; så kraftigt verka
solstrålarne på de med gles björkskog
beväxta fjällsidornas fot. Vi sluta denna
skildring öfver ett af de största isfält i
Skandinavien med några verser ur Orvar
Odds poem "Sulitelma":

Fjellar och bråddjup,... snö, som allt betäcker,...
eviga isar hvart mitt öga vänds...
grå horisonter, dit knappast tanken räcker,...
ödsliga, vilda rymder utan gräns!

Tystnad och död!... En stenförvandlad drapa,
en sedan forntid frusen Eddadikt!
Tankar, sublima, som blott naturn kan skapa,
höga, men stumma som en skrinlagd bikt.

Här dessa dalar, så långt du i öster kan följa,...
det är det gamla svenska fornjothaland!

*) Enligt Forsell: 6,34.2 fot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:49:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hgsl/6/0360.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free