- Project Runeberg -  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Sjunde Bandet. T-Ö /
123

(1859-1870) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tuna, Stora

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samlades man ur huse till Tuna hed,
bland dem många, scm varit
daljunkaren medhållare. Omkring Tuna kyrka,
der nu de väl och ståtligt, byggda
by-araes gårdar och åkertegar utbreda sig,
befanns då den tiden en vidsträckt
sandmo, öfvervuxen med enbuskar. Der på
heden hade bönderna församlat sig,
afvaktande hvad konungen hade att säga
dem. Det dröjde icke länge innan
konungen kom ridande, klädd i blänkande
harnesk, beledsagad af rikets råd samt
åtföljd af 14,000 man krigsfolk, hvilka
uppställde sig i en fyrkant omkring
bönderna, under hvilkas ögon kanonerna
laddades. Vid konungens sida satt Måns
BrVntesson Lilliehök, som tilltalade folket
på konungens vägnar. Han påminde
Dalkarlarne, huruledes Gustaf förlåtit dem
deras delaktighet i Peder Sunnanväders
oroligheter och huruledes de då på Tuna
hed hade lofvat att förblifva kronan hulda
och trogna. Nu hade de icke desto
mindre slagit sig till en bedragare, satt
sig upp emot sin konung och stämplat
förräderi med norrmännen. De kanoner,
som de sågo framför sig, skulle snart
lägga dem alla i deras blod, derest de
icke lofvade ånger och bättring samt
derigenom kunde åt sig utverka
konungens nåd.

De bäfvande dalkarlarne började nu
bedja rådsherrarne att lägga sig ut för
dem hos konungen. Denne befallde, att
de socknar, som icke låtit förleda sig af
daljunkaren, skulle åtskiljas från de
öfriga. Dessa utpekade nu villigt
huf-vudmännen för daljunkarens uppresning,
hvilka strax blefvo af Rådet ställda inför
rätta, till döden dömda och halshuggna
inför alla de öfrigas ögon. Bland dem
befann sig också en man, till hvilken
konung Gustaf personligen stod i största
förbindelse, nemligen presten i Svärdsjö,
Herr Jon, hvilken vänligt emottagit och
beskyddat honom, då han sjelf var en
flykting. Att äfven den fordne vännens
blod måste rinna, injagade hos alla skräck
för deras lif. De kröpo på sina knän
fram till den stränge konungen och
anropade hans nåd och förlåtelse. Denna
blef dem slutligen lofvad, dock först
sedan de på nytt högtidligen förbundit sig
till lydnad och hörsamhet.

Från de oroliga tiderna efter Gustaf
Wasas död förvarar Stora Tuna
ytterligare ett blodigt minne af en sträng
lagskipning; dock var det denna gång icke
en konung, som med hårdhet straffade
vilseförda undersåter; det var en upprörd
folkmassa, som lemnade fritt lopp åt sina
lidelser och af fosterländsk tillgifvenhet
för en furste på det grymmaste
misshandlade tjenarne hos en annan furste.
Detta var det beryktade Näftåget, efter
hvilket sägner finnas och minnesmärken
ännu visas uti ett nedanför kyrkan
beläget träsk.

Vägen genom Stora Tuna från
Bomarsbo, norr om Smedjebacken till
Båtsta, der man för första gången passerar
Dalelfven, sträcker sig utefter den
ansenliga längden af nära fyra svenska mil.
Under första stationen af denna väg, till
Rusgårdens gästgifveri, har man från
landsvägen dels närmare, dels fjermare
utsigt till åtskilliga sjöar, Längalen,
Glåcken, Björkljustern m. fl., och träffar på
andra sidan Rusgården en backig trakt,
som fortsattes till Östra Silfberget. På
andra sidan Nikolai kapell går vägen
i genom en vild skogs- och bergstrakt.
Der denna slutar, vidtager Rommehed,
Dalregementets exercisplats, planterad
ined suörräta alléer, och öfver Stora
Tunaslätten färdas man fram till kyrkan
genom de stora bvarna Hesse och Stora
Tuna, af hvilka den sistnämnda, med
gästgifveriet Buskåker, är bebyggd med
prydliga hus och gör skäl för namnet
kyrkostad, så mycket mer som här,
likasom i alla de öfre Dalsocknarnes
kyrkobyar, flera handlande slagit sig ned och
idka handel i öppna bodar.

Till Stora Tuna kyrka, hvars hvita
murar och höga torn länge varit synliga
för den resande, färdas man fram på en
ypperlig, under en läng sträcka å ömse
sidor med träd planterad väg. Den under
sommaren 1861 nyreparerade kyrkan är
nu invändigt dekoread i hvitt med guld
och har ett ståtligt utseende. Hon haller
85 alnar i längd och 34 1/4 i bredd
inom murarna samt anses vara uppförd
i början af 1300-talet; men har sedan
flera gånger blifvit tillbyggd. År 1469
invigdes lion af biskop Lydichinus till
domkyrka. Ären 1590 och 1591 skall
kyrkan hafva lidit af vådeld, och det år
1610 uppförda tornet af 127 alnars höjd,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:59:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hgsl/7/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free