Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tunalän - Tunarp - Tunbyholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gräsväxt. — Sädesproduktionen har
genom odlingar de sednare åren i hög
grad tilltagit; så antages inom
Misterhults socken den öppna åkern inom loppet
af 30 år blifvit ökad med 100 . Ifrån
att förut hafva upphandlat sina
spannmålsförnödenheter lrån Oland, producerar
orten nu ett betydligt öfverskott.
Odlade jorden upptager 7.795 tld, naturliga
ängen 7,550 tunnland. Folkmängden har
också blifvit ökad i samma proportion
som landets odling. År 1805 utgjordes
den af 7,853, 1855 af 12,790 och 1863 af
c.a 13,000 personer. Lättheten för
arbetsfört folk, som saknar egen jord, att
genom odlingar på utmarken förskaffa
sig nödtorftig bergning, aflägsnar nöd
och armod äfven ifrån den torftigaste
klassen, och man finner här sällan andra
fattiga än ålderstigna och vanföra
personer. Fattigvården är äfven i ett
förträffligt tillstånd.
Tunaläns härad, som uti äldre tider
blifvit räknadt till Tjust, har först i kon.
Carl XLs tid blifvit införlifvadt med
fögderiet, som till år 1858 utgjordes af
detta samt Sevedes och Aspelands
härader, men numera med endast Sevedes;
tingstället är vid Ishults
gästgifvaregård i Tuna socken. Tunalän, såsom
beläget vid Östersjön, är mer lågländt
än de 2 öfriga häraderna, och antages
alltså hafva i en sednare tid höjt sig ur
vattnet, men vara bebodt redan då Odén med
sina söner reste åt de östra skandiska
öar, samt härstädes haft en koloni och
höfdingasäte efter då brukliga språket
kalladt Tuna. På Tuna herregård ligger
en stor skogsbacke eller mo, kallad
Stor-Olluffs mo, som anses vara ett förvridet
namn på en jättehöfding eller
öfverste-prest, och stället en samlingsplats för
ett Hunniskt samhälle. På flera ställen
i länet visas »jättetramp» af hästfötter i
bergen, och skola jättarne skott sina
hästar med silfverskor och ringar deri. —
Af historiska) minnen har man funnit
antecknadt, att dä Svante Sture, sedan
Dackens parti blifvit slaget vid Stegeborg i
Östergötland, ankom med 200 man till
Tunalän, samlade sig inbyggarne
omkring honom, ropandes: Vi se »att
rättvisan är pä den sidan der du
vistas; Dacken har bedragit oss, vi
vilja falla till konung Gustaf och bedja
om nåd.» — Sigillet är en fisk, liknande
en gädda.
Tunarp, ett mtl säteri-rusthåll, uti
Sandhems socken, Wartofta härad och
Skaraborgs län, omkring 3/8 mil s. o.
från kyrkan och Sandhems jernvägsstation,
3 mil från Falköping; har 1816 tillhört
kaptenen, baron von Schwerin, utgör nu
med underlagda Almesbäck, 1 mtl
säteri-rusth., qvarn och såg, bränneri samt underl.
3 1/8 fr., 1/8 sk., en egendom (se art.
Sandhem) ; egare hr N. Berglund. Härtill hörer
ock Tunarps redskapshammare eller s. k.
vattenslägga, der årl .tillverkas c:a 100 ctr.
Sjelfva Tunarp uppgifves 1818 haft
mulbete och skog till husbehof, men synes i
fordna tider haft af sednare derutöfver;
i ty i Afzelii sagohäfder, X band., förtäljes
om en rik man, som bott på den vackra,
af vidsträckta skogar omgifna sätesgården
Tunarp i Westergötland på gränsen mot
Småland, och hvilken hade en jägare
boende afsides i skogsmarken. Denne var
i bygden beryktad såsom friskytt eller
trollkunnig; den der aldrig kom från
jagten utan något villebråd. En gång,
då egendomsherren gått ut med jägaren
på jagt, kom en vacker hjort i
sträckande språng dem till mötes.
Husbonden, väl vetande, att i denna skogsbygd
högdjur icke funnos, trodde något
onaturligt vara i denna tilldragelse och
irågade jägaren: »Hvarifrån har du tagit
denna hjorten?» derpå han erhöll svaret:
»från Ålleberg.» Husbonden blef då
orolig och förebrådde honom, sägande:
»Hur har du kunnat vara så obarmhertig
att låta det ädla arma djuret löpa så
lång väg?» och gick från den dagen
aldrig mer med honom på jagt. Äfven
berättas om jägaren, att hvar gång han
ville hafva vildt, så behöfde han blott
bryta en qvist af ett träd och sätta den
ned i jorden ett stycke från
kammarfönstret, och så kom genast en orre
eller tjäder och satte sig derpå, då han
genom fönstret sköt fogeln. Dessa sägner
kunna möjligen bestyrka, att i forntiden
funnits jägare, som haft en nu
bortglömd kunskap om för mängden
förborgade naturkrafter, hvarmed de lockat
villebråd i sin väg, och sålunda blifvit
beskyllda för trolldom.
Tunbyholm. Herregård uti
Smedstorps socken, Ingelstads härad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
