- Project Runeberg -  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Sjunde Bandet. T-Ö /
534

(1859-1870) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid prestgårdarne och Thunsta, lönn. alm,
poppel, oxel, syrener och hvarjehanda
fruktträd. — Hufvudnäringen är åkerbruk
med boskapsskötsel; hufvudsädet hafra;
sädesodlingen motsvarar dock icke, till
följd af den svaga jorden samt
frostskadorna, behofvet. Ar 1860 utgjorde
den odlade jorden 13.500 qv.ref, ängen
33,600. Fodertillgåugen är knapp.
Skogen, mycket anlitad, motsvarar knappt
allmogens vanliga hein behof. Den sista
mogna furan fälldes år 1747. Bland
binäringar är grufbrytning den
hufvudsakligaste: genom malraforsling beredes
dem som hafva hästar en god inkomst;
några sysselsätta sig med kolning i
angränsande socknar, andra tillbringa
vintern i Stockholm, der de, särdeles genom
vedhuggning, erhålla rätt god inkomst;
qvinnorna begifva sig stundom till södra
delen af länet på tröskarbete;
kalkbränning, fordom en god binäring, afstannar
allt mer och mer; de fiskrika sjöarne
och de på villebråd rika skogarne fylla
befolkningens behof af dessa
förnödenheter. Trädgårdsskötseln är blott
undantagsvis föremål för allmogens omtanka,
likväl finner man numera ofta små
inhägnade platser med blommor eller buskar
vid gårdarna; biskötsel idkas endast på
lä ställen. Vid Helgbo finnes tullqvaru
för 3 par stenar, hvarförutan omkring 20
s. k. sqvaltor ligga spridda här och der
vid vattendragen, samt. 6 husbehofssågar.
Af statsbidragen utgår bevillning raed 355
rdr, mantals- och penningeräutan med
434 rdr och jordbruksräntan med 299’/4
kubikfot råg och 5981/., hafra.
Skatte-jordeu är indelad i 19 soldatrotar,
skjutskostnaden utgör 1.235 rdr, väghållningen
75 rdr. Från Gagnef går genom
socknen till Siljan en fortsättning af Gefle—
Dala jernbanan. – Denna allmoge har,
såsom förut är nämndt, af ålder idkat
betydlig bergshandtering, från hvilken tid,
den s. k. kopparåldern, de förmögnare
hafva in i vara dagar begagnat
käppkryckan med små utzirade handyxor, i
likhet med kopparadeln i Falun. Ännu
finnas väl några välmående och rika
bönder, men i allmänhet tryckes denna
befolkning af betydlig skuldsättning, då
deremot kommunen är rik, d. v. s. de
gemensamma kassornas fonder äro
ansenliga; förändring till ett bättre visar
sig dock deraf, att under loppet af år
1862 c:a 5,000 rdr blifvit af den
arbetande klassen insatta i länets sparbank.
Folket är ock i allmänhet gudfruktigt,
idogt och arbetsamt. Jorden är fördelad
på 285 sjelfständiga jordbruk och då
382 besuten heter eller 20 på hvarje
hemman (en besutenhet uppskattas till
1,400 bandland) finnas, sä följer deraf
att de flesta delegare äro obesutne.
Såväl i klädedrägt, sora byggnadssätt
framskymtar här öfvergängspunkten mellan
det öfra dallaget och socknarna kring
Falun. Boningshusen börja här höja sig
till 2:iie våningar och gårdarne antaga
ett mera hyfsadt utseende genom
rödfärg, målning och tegeltak. Likväl
påträffar man här, liksom öfverallt i
Dalarne, det oregelbundna sätt, hvarpå
by ames byggnader, företrädesvis uthusen,
blifvit placerade; det ena huset står
nemligen härs, det andra tvärs, likasom hade
en af folksagans jättar roat sig med att
vårdslöst strö ut dem, och låtit dem stå
qvar der de fallit. Karlarnes
soramardrägt har förändrats från förfädernas
inbördes öfverensstämmelse till en brokig
variation af främmande bruk från olika
bygder. Qvinnorna bibehålla ännu den
gamla drägten, om sommaren en blå
tröja med svart kjortel, smårandigt blått
och hvitt förkläde, blå eller röda
strumpor, och kängor, kattunsmössa med breda
kring ansigtet framskjutande spetsar;
vintertiden bäres under liftröjan en dylik
af fårskinn, öppen i bröstet, bebrämad
med hvita och yfviga ullfransar, en
drägt, som torde både till sitt
sammanhang och sin väl skurna snitt vara den
vackraste i Osterdalarne. Äfven här börja
nu schalar och paraplyer komma i bruk.
Lefnadsvanorna äro enkla, men mer
hyfsade och födan mer omvexlande äu
grannarnes i norr. — Bland de inånga
gissningarne till härledningen af deuna
urgamla sockens namn, må nämnas
följande: Af de gamles ålraark eller
allmänning; af det gamla götiska ordet al
eller åhl, som betydt kyrka (alltså med
det gemensamma namnet kyrkan, vid
en tid, då hon, såsom den äldsta, ej
kunde förvexlas); äldsta traditionen är
dock att det ymniga ålfiske, som här
fordom erbjudits, föranledt namnet. —
Socknen, som af ålder skall utgjort ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:59:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hgsl/7/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free