- Project Runeberg -  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Sjunde Bandet. T-Ö /
570

(1859-1870) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åreskutan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fjells grannskap äro: Huså kopparverk
och Fävikens by vid Storåns utfall i
Kallsjön, de enda å fjellets norra och
östra sidor, hvilka äro mindre gynnade
af naturen, da deremot på fjellryggens
södra sida finnes ett stort antal byar.
Fjellets högre temperatur gynnar dess
växtlighet och bekläder dess lägre sidor
och dess elfdalar med den ymnigaste
gräsväxt; i de flesta af dess lägre dalar
äro fäbodar anlagda. Största kölden
under ären 1808—1813 var icke öfver
32° och största värmen ej öfver 35°.

Fjellets allmänna bergart och basen
for de öfriga stenarter, som deri äro
spridda, är qvartz och glimmer i
mångfaldiga förändringar. 1 deu ljusare
hällearten mot bergets fot visa sig på många
ställen gnistor af kopparkis, hvilken
synes vara rätt allmäu. Smärre och större
bitar af kalksten samt skiffer förekomma
ända upp till toppen, der den kalkhaltiga
töi vittringsjorden dock ej kunnat motstå
nederbördens sköljande verkan Fjellets
inre beståndsdelar röja sig i de på dess
sidor upptagna grufvorna, blaud hvilka
Rjrlkes och Gustafs företrädesvis
bearbetas för kopparmalmsuppfordring.
Jord-di terna omvexla efter olika regioner på
fjellets sidor. Den på fjellets rötter
allmänna jordarten är en rödaktig mylla,
i trakten kallad rödmjäla; den utgör
vanligen åkerjorden och formerar
elfvarnes bräddar. Mjälan öfvergår på de
skogväxta höjderna till en fin svartbrun
raojord, hvilken utgör mjälans
hufvudbeståndsdel i förening med de af vattnet
nedförda bergartspartiklarne. Ofvanföre
denna skogvuxna region vidtaga de
egentliga fjellregionerna, der jordmånen består
af den söndervittrade bergarten, blandad
med en af förmultnade fjellväxter
uppkommen svartmylla. Detta fjells
vegetation är på grund af dess lägre temperatur
och öfriga egenskaper till rikedom utmärkt
framför den stora fjellryggen. Dess läge
längre ned uti slättlandet tillåter den
sydlända florans barn att våga sig närmare dess
fot och pä dess sidor blanda sig förtroligt
mt (I sina, inom en inskränktare krets
slutna fjellsyskon. Fjellet är, kort sagdt,
likasom en skiljegräns, hvilken söderns
växter ej förmå öfverstiga, och der de
aflösas af fjellregionernas produkter.

Den egentliga Åreskutan, på orten
oftast benämnd Skutan, utgör förnämsta
delen af Areskutfjellet och höjer sina
sidor majestätiskt mot skyarne, såsom
det öfriga fjellets moder och
herrskarinna. Hennes utseende från längre håll
är högst pittoreskt, och vårtiden, dä
sidornas snö sticker af mot det
nygrönskande slättlandet, gör hennes anblick
det lifligaste intryck. Hennes sträckning
är mellan nord och syd, och utgör
hennes längd något öfver 7,000 alnar,
hvilken dock, om Humlarne, hennes lägre
afsättningar mot söder, iuberäknas, ökas
med ett par tusen. Hennes bredd svarar
ej mot längdeu och uppnår ej ’/3 deraf,
ora icke vid hennes södra ända, der
Blåsten eller Predikoklippan, en från
henne afskild klippa, på ena sidan och
några framstickande fjellknölar pä den
audra eller vestliga, göra henne mycket
vidlyftigare. På ett par mils afstånd
närmare visar sig hennes bildning tydligt,
och hon upphör att synas under den
koniska form, med hvilken hon från
Frösön presenterar sig. Man urskiljer
då henues trenne utmärktare toppar,
hvilka skiljas af sänkningar i bergmassan
och stiga till olika höjd. Den sydligaste
af dessa har största höjden och kallas i
allmänhet Stora Skuttoppeu, men uppnår
ej den höjd, som vid denna latitud-grad
erfordras för den beständiga snögränsen,
likväl qvarligga der snöflockar bela
sommaren öfver. Höjden, utmärkande sig
framför andra Jämtlands fjällar, ehuru den
öfverträffas af flera blaud dem, anses ej
öfverstiga 3,400 fot öfver basen och
5,100 fot öfver hafvet (4,920 uppgifves
i allmänhet). Areskutans öfriga toppar
äro ej så höga, den mellersta omkring 90
, ocii den nordliga omkring 200 fot lägre.
Areskutan indelas af Hartman i4
märkligare delar, skiljda genom dalar, hvilka
utgöra källor till lika inånga små åar.

Utsigten från Åreskutans höga topp,
der af lefvande varelser man endast
påträffar en och annan hare eller en
snöripa, torde vara bland de vidsträcktaste
och mest omvexlande svenska fjellvyer,
emedan få eller kanske ingeu så pa en
gång förenar utsigten af ett bebodt land
med det ovanliga i de vildaste fjellmassor.
Åt nordvest höjer sig den af beständig
snö skinande Anjeskutan, hvilken i vidd
I och höjd synes täfla med Åreskutan; i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:50:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hgsl/7/0574.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free