- Project Runeberg -  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Sjunde Bandet. T-Ö /
669

(1859-1870) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ön fördelas i Norra och Södra Mot,
hvaraf den Norra har skog och ymnigt
stenbrott, den Södra är slätare och mera
bebyggd samt eger bördigare åkrar och
äugar jemte ett godt mulbete, hvarföre
här ock drifves ett fördelaktigt åkerbruk
med boskapsskötsel. Åkerjorden
upptager 54,764 tid (80 tid åker antages i
medeltal för hvarje fullt hemman inom
Norra Mötet och 60 tunnland inom det
Södra), ängen 45,880 tid.

Jordmånen utgöres af dels svartmylla
och kalkblandad lerjord, dels sand- och
örjord (myllhaltig sand med
kalkstensklapper) samt äfven något kalkbleke;
ör-jordcn är utbredd öfver vtan mellan
Landt-borgarna och landet norrut; ler-och
myll-jorden å kustlandet af öns södra del.

Sådant är det allmänna utseendet af
denna ö, hvilken, fattig på skogar och
vatten, till stor del ett slags öken utan
träd eller buskar och bevuxen med lågt,
halfförbrändt gräs, skulle tyckas vara ett
ytterligt fult och otrefligt land. Detta
är likväl ingalunda förhållandet. Redan
sjelfva den ofvanbeskrifna Allvar-öknen
företer mycket af intresse, och rundt
omkring densamma utvecklar sig en yppig
växlighet. Till och med ofvan
Landtborgen förekomma oaser af löfträd,
deribland en för Öland egen alm-art, i hvars
kronor näktergalen slår; men nedanför
Landtborgens fot stå dessa träd samlade
i grupper pä grönskande ängar, hvilka
prydas af praktfulla orchideer och andra
i Sverige sällsynta växter.

Vestra Landtborgens terasser äro
beklädda med den yppigaste vegetation;
här växer Coronilla-busken, Evonymus,
murgrön,Potenteiisa fruticosa eller Ölands
tok o. s. v., utom de mer vanliga buskarna
och träden. Under Anderssons botaniska
resa genom ön år 1865 upptäcktes af
honom flera nya växtarter, deribland den
för svenska floran nya crepis virens vid
Färjestaden. Luften är mild och
angenäm, den starka värmen mildras af
hafs-viudarna och man tycker sig förflyttad 1
till ett klimat, vida sydligare och
mildare än det, som motsvaras af öns
högnordliga läge vid 56° n. br.
Charak-teristiska för Öland äro de talrika
väder-qvarnarne, som garnera Allvaren och,
sedda på afstånd, bilda en lång linie,
omvexlande med de talrika kyrkorna.

Ölands befolkning (omkring 37,300
personer), fordom kallad Öningar,
utmärker sig genom mod, beslutsamhet och
djerfhet; den står kanske i afseende på
bildning i allmänhet efter Småländningen
på fasta landet och beskylles vanligen
för trätgirighet och våldsamhet i lynnet,
hvilket likväl hufvudsakligen torde hafva
sin grund i det sätt, hvarpå landet och
befolkningen i förflutna tider blifvit
behandlade, enär ön icke allenast såsom
län tillhört personer, hvilkas hela
trak-tan gått ut på att rikta sig sjelfva, utan
äfven i långliga tider varit en kunglig
jagtpark, hvars hjortar och vildsvin
ostraffadt fått nedtrampa bondens växande
gröda, medan det till djurens fredande
blifvit påbjudet, att alla hundar på ön
skulle »stäckas på ett ben», och bonden
vid vite af lifvets förlust icke fått fälla
det kungl, villbrådet.

De öländska socknarne utgöras af
afskilda folkgrenar, hvaraf flera ännu
hysa ett fiendtligt sinne till
hvarandra, alldeles såsom på fastlandet
mellan härader och inom härader mellan
socknar. Här har ock olikheten röjt
sig ej blott i gestalt, språk och
folklynne, utan äfven i klädedrägt,
synnerligast snitten på tröjan, så att denna ofta
var nog att väcka fiendtlighet, såsom t. ex.
»Jag känuer igen dig på tröja».
Inne-byggarne i hvarje socken lia också bland
folket sina särskilda
tilläggningsbenäm-ningar, hvilka skola utmärka
egendomligheten hos hvarje sockenfolk såsom
Sten-åsakämpar, Hulterstadkaxar, Bödakarlar,
Högbymän, Kastlösaherrar m. m. Dessa
fem benämningar äro de förnämsta. Äfven
till utseendet skilja socknarne sig
betydligt åt. Stenåsafolket, som kallas
kämpar, äro liksom i Hulterstad de längsta
och vackraste karlarne på Öland. I
Gräsgård äro de smärta och spensliga
med aflång ansigtsbildning och spetsig
näsa. I Alböke stort och starkt byggdt
folk; i Gerdslösa och Löt ett satt, tjockt
och lagom storväxt folk. I Norra
Möckleby och Bredsätra det fulaste och minst
välbildade folket på Öland m. m.,
hvilket allt bevisar att socknarne blifvit
bebyggda af olika folkgrenar tillhörande
den vendiska folkstammen. I sednaste
femårsberättelserna skildras befolkningens
sedliga lif såsom i betydlig mån

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:59:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hgsl/7/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free