Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stationerad vid Gräsgårds båthamn. I
Kalmarsund, vesterut från Horns kungsladugård,
ligger den beryktade klippan Jungfrun,
hvars öfversta topp, kailad Blå Jungfrun
eller Blåkulla, spelar en ansenlig roll
i ortens troll- oeh spökhistorier. De
vigtigaste orterna på ön äro, utom
Borgholms stad och Mörbylånga köping, öns
enda säteri, Galltorp, i Gärdslösa
socken, Ottenby kungsladugård i As socken,
som intager landets genom en sträckmur
från det öfriga afskiljda udde, samt Olands
Alunverk i Södra Möckleby socken,
egentligen 2:ue sådana verk, hvilka år 1865
tillverkade 3,130 tunnor aluu, 2,000 t:r
vitriol och 150 t:r rödfärg.
Ölands talrika fornminnen få vi
tillfälle att beskrifva under de särskilda
socknarne. Af de redskap man här
funnit, tillverkade af deu s. k.
Olandsstenen, som lätt kan borras och filas, synes
ön varit en af Nordens först bebyggda
trakter samt i hedendomeu rikt befolkad,
utan tvifvel genom den arabiska handeln.
Af Wieselgren antages ön varit en
Vir-dalauds tillhörighet. De äldsta
traditionerna röra sig om Thorsdyrkan, Odens
landstigning här och drottning Öda, som
här hade sitt residens, samt om öns
plundring 775 af Bagnar Lodbroks söner,
Sigurd, Hvitserk och Björn. I dessa
tider var Öland ett tillhåll för sjöröfvare;
der mördades köpmannen Gudleik
Gerd-ske i elfte århundradet och der
uppehöllo sig de ryktbara Jomsvikingarne,
tilis de fördrefvos af konung Erik
Eje-god i Danmark, som älven kom till ön
med en flotta för att hämnas Knut den
Helige, hvilken blifvit i templet dödad af
Öländniugame under Asbjörn Jarls
anförande. En strid skall då uppstått vid
Vickelby, såsom det förmodas af
inskriften på eu bautasten, troligen öfver en
af konung Erics män, som varit med i
slaget och säges blifvit högsatt och hans
lägerstad utmärkt med nämnda bautasten,
hvarå läses: »fJen krönte ur konungariket
i Danmark, Thotils ättling, vredgas på
en ryggstark rånsman, hvilkens trötta
hamn tråkar trög i denna hög och är
vägvisare för många slagna fiender. De
flesta i Fylkingarna följde hans lik.
/Stenen är satt efter >Sibe Udspn, jordad i
denna hög. Krigsfolket satte honom pä
denna ö. Under medeltiden var Öland
ett helt för sig, både i afseende på
lagskipning och förvaltning. Det hade egen
lagman och var ett särskildt län eller
fögderi. I kyrkligt hänseende lydde
det under biskopsstaden Linköping, men
hade sina egna stadganden i afseende
på afgifterna till presterskapet.
Samhällsförhållandena synas hafva egt
mycken likhet med kustlandets af Småland
och Östergötland. Skeppslagsindelningen
samt attungs- och stångtalsräkning har
funnits äfven här, vid sidan hvaraf
nämnes markabol och öresbol (år 1381). I
början af konung Eriks egen regering
skedde en stor förändring. Konungen
infann sig sjelf, åtföljd af trenne bland
sina tyska rådsherrar och höll ett
landsting med bönderna vid Ekby, hvarvid
dessa läto förmå sig att gä in på en
s. k. »sämja» eller kontrakt att i stället
för spannmål och boskap, hvaraf deras
krono-utskylder dittills bestått, erlägga
penningar.
Under de talrika krigen med
Danmark har Öland nästan alltid varit en
skådeplats för fejder och drabbningar
samt litet imellan utsatt för att plundras
och utsugas, icke blott af fiender, utan
äfven af de länsherrar, som haft ön i
förläning, och bland hvilka man nämner
en Lars Siinonsson Falk, som innehade
Södra Mötet mot en årlig afgäld af vid
pass 12,000 daler, samt Herman Bothe,
som för bela ön betalade 18,000 daler
och derjemte skulle till kronans tjenst
hålla 125 ryttare och 450 knektar. Den
19 September 1315 tillföll ön hertig
Waldemar, densamme, som sedermera
skall ihjälhungrats på Nyköpings hus, och
som genom sina tyska förpaktare
grundligen utsög landet. Waldemars enka,
hertiginnan Ingeborg, innehade sedan ön,
som repade sig under hennes milda
styrelse, sä att hennes minne ännu lefver
i traditionen. Det antages, att
hertiginnan afled omkr. 1356 eller i den år
1350 rasande digerdöden, som
isynnerhet på Öland anställde så stora
förödelser, att t. ex. i Pesnäs socken icke flera
personer undkommo pesten än så många,
som kunde rymmas på en utanför
kyrkoporten ännu liggande grafsten, kallad
«Digerflisan». Redan förut hade ön varit
hemsökt af pest ären 1280 och 1316.
Några år efter den sista pesten, redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
