Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ethel sa att hon ämnade fira en hejdundrande
försoningsfest med det manliga släktet. Må jag bli
dömd att skriva med torr reservoarpenna genom
evigheten ifall jag ger mig på en kvinnotidning, det
passar mig ej att sitta och träla för en handfull sura
prenumeranter, sade hon. Nej, jag ska redigera
Äköpingsposten tillsammans med min man. Vi har
så mycket planer, vi ska ha...
— Barn vill jag ändå hoppas, sa Ellen Key.
— Nej, en söndagsbilaga, svarade Ethel på kiv.
Ellen Key tog henne på allvar och brusade upp.
Hon sa att hon skulle vrida nacken av Ethel om hon
försummade sin största uppgift, så nog var Ellen
Key en riktig profet. Och om vi hela bunten
splittrade oss på uppgifter vilka männen kunde göra
bättre än vi, i stället för att med moderlighetens
läkekraft gjuta balsam i världens blödande sår, så
skulle hon komma och spöka efter sin död och nypa
oss i näsan natt efter natt, vilket jag fann alldeles
underbart förtjusande, eftersom hon så högtidligt
avsvurit tanken på en tillvaro efter döden. Men hon
menade djupt allvar. Vi vågade inte skratta. Det var
nästan hemskt ett tag då hon sa: — Ve er, ve er om
ni sviker er plikt i framtiden som ni svikit den
hittills.
Jag var oerhört flat. Var det vi som svikit var
plikt? Hade vi ansvaret?
— Där fick Gaia, viskade Rina Nerz till mig.
Diskussionen efteråt blev så förvirrad som den
måste bli, när problemet blivit så fel ställt från bör-
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
