Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forntid ska ge er nytt perspektiv över tillvaron. Ni
ska förstå att våra krafter är stora nog att för andra
gången föda mänskligheten till livet genom att skaffa
den fred!
(Möllerbachs anförande på detta tema föll sedan
alldeles till marken och vårt mottagande därav var
en förnekelse av varje ord i hennes satser. Hon sa
sedan: Jag måste läsa historia. Jag måste ta reda
på hur lång tid det tog innan renässansen blommade
upp i Italien efter återupptäckten av den grekiska
kulturen.)
Till sist hade m:me Morel på en enda rad
uttryckt den enda tanke hon hade i sitt huvud: Låt oss
följa vår ledare som barnen sin mor! (Men därför
fick hon heller inte tala alls på mötet.)
Jane Addams frågade mig varför jag gråtit. Jag
svarade att det kommit över mig så starkt att vi
slarvat bort vår sista chans och inte skulle få någon
mer. Hon svarade mig som man svarar ett litet barn
i dess sorg: nog har väl ni som jag haft en god
och tålig jordisk fader som gärna gav er ett nytt
tillfälle att gottgöra det ni försummat?
Då måste jag svara att min jordiske fader inte
alls frågat efter mig, och att jag var osäker om Gud
var annorlunda. Jag hade aldrig märkt att han gav
sig till känna annat än genom sitt missnöje.
— Tyst, säg inte mer, sade Jane Addams. Hon
tog mina händer i sina och sökte föra mig in i den
tystnad där hon var van att möta sin Gud. Jag
tystnade förstås i yttre mening, men i mitt hjärta fort-
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
