Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under Karl XI upphörde kollegierna att vara verktyg för rådets
makt och ställdes omedelbart under den kungliga regeringens uppsikt.
I synnerhet de stora finansiella ämbetsverken, kammarkollegium
med dess förgreningar i statskontoret och kammarrätten, utgjorde
hela riksstyrelsens gemensamma drifhjul, hur olika än förvaltningen
för öfrigt var ordnad i det gamla Sverige och i de »utländska»
provinserna, såsom man plägade kalla dem. Dessa ämbetsverk hade
mycket omfattande uppgifter och bildade en verklig skola i flit och
duglighet. Den högsta vården om deras arbete hade i många år
varit anförtrodd åt Fabian Wrede, som samtidigt beklädde och skötte
flere presidentskap, under det att han tillika ledde reduktionens
verkställighet. Han var ett mönster af fackkunskap och
ordningssinne, men böjd att ensidigt betona de synpunkter, som närmast
erbjödo sig för hans ämbetsmannavanor. Under nya och pröfvande
omständigheter räckte hans politiska blick och handlingskraft icke så
väl till.
De svenska länsstyrelserna voro likaledes kollegialt ordnade
och kontrollerades eftertryckligt af ämbetsverken i Stockholm. Den
makt, som tillkom »konungens befallningshafvande», var sålunda
fördelad mellan landshöfdingarne själfva och deras närmaste
biträden. Deras befogenheter bestämdes genom för dem alla gällande
instruktioner och rubbades föga genom tillfälliga kungliga påbud.
Till deras viktigaste åligganden hörde att öfvervaka icke blott
uppbörden, utan äfven användningen af kronans inkomster, som i
allmänhet, för så vidt de utgingo i naturapersedlar, icke kunde samlas
i statskassan, utan voro »indelade» till både civila och militära
ämbetsmäns underhåll eller anslagna till bestridande af särskilda
utgifter i landsorten. Den redovisningsskyldighet, som utkräfdes
inom alla led af förvaltningen, hämmade godtycket och skyddade
undersåtarne mot sådana missbruk, som varit oskiljaktiga från
förläningsväsendet med dess sammanblandning af offentlig och enskild
rätt. Äfven inom de stora generalguvernementen på andra sidan
Östersjön, där regeringsmakten hade svårare att omedelbart ingripa
och måste taga större hänsyn till särskilda stånds och orters
privilegier, utgjorde den regelbundna kungliga förvaltningen ett värn
åtminstone mot allmogeförtryckets skärpning efter grannländernas
föredömen.
Under enväldets tukt uppfostrades en ämbetsmannaklass, som
oaktadt olika härkomst och sociala förbindelser sammanhölls af det
gemensamma arbetet för det allmänna och en därpå grundad
likartad samhällsställning och bildning. Ståndsfördomarna voro
visserligen ingalunda kväfda. De närdes tvärtom genom regeringens och
den rådande herrskapstonens befoende af inrotade åskådningar och
gängse tidsmoder. De nya adelskap och titlar, som »till rikets
prydnad» frikostigt utdelades i sammanhang med befordringarna i
kongl. maj:ts tjänst, väckte harm hos de äldre ätternas medlemmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
