Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom uppsättning af flere »adelsfanor». Utom konungens
lifdrabanter funnos äfven ett par mindre värfvade kavalleriregementen,
som lågo i Pommern och Bremen. Det indelta rytteriet
sammandrogs ofta till öfningar äfven i fredstid och kunde snart nog
öfverföras till provinserna bortom hafvet. I deras garnisoner voro nästan
alla de värfvade regementena (omkring 20,000 man), hufvudsakligen
fotfolk, förlagda, utom lifgardet i Stockholm.
Dessa trupper öfvades ständigt och kunde när som helst rycka
i fält. Det hemmavarande indelta fotfolket (omkring 25,000 man),
som uppsattes genom roteringen, en reglering af den äldre
utskrifningsbördan, var däremot snarare en reserv än en genast
användbar här. Det var visserligen organiseradt och hade fått sin
första grundläggande öfning, men dess fulla utbildning förbehölls
till själfva kriget, som enligt då sedvanlig tidsutdräkt kunde
väntas lämna tillfälle därtill. Till försvar emot liknande, men vida
sämre miliser på norska eller ryska sidan kunde det äfven
omedelbart anses dugligt nog. Rikets militära front var dock vänd mot
det tyska hållet, hvarifrån äfven Danmark, såsom erfarenheten
ådagalagt, med bästa utsikter till framgång kunde angripas.
Truppernas indelning i regementen, bataljoner, kompanier och
skvadroner, befälsgraderna och deras benämningar öfverensstämde i
det närmaste med det system, som vid denna tid stadgat sig inom
den franska hären. Enkla uniformer voro öfverallt införda.
Beväpningen var den bästa, som då fanns att tillgå. Fotfolket hade
flintlåsgevär, men en tredjedel däraf, som i striden ställdes på
bataljonens flyglar, förde pikar. Bajonetten hade börjat komma i bruk
mot slutet af århundradet, men Karl XII föredrog det gamla
utrustningssättet. Ryttarens vapen voro sabel, karbin och pistol.
Artilleriet, som var försedt med flere olika slags kanoner och sköttes
af särskildt utbildadt manskap, var hufvudsakligen förlagdt till
fästningarna, från hvilka mindre afdelningar efter behof kommenderades
till tjänstgöring i förening med vissa fotfolksregementen. Det
uppfyllde alla tidens fordringar, men det hade icke samma betydelse på
slagfältet som redan under Gustaf Adolf och ännu mer i nyare krig.
Sveriges segerrykte var något fördunkladt sedan dess sista
krig på 1670-talet, då Brandenburg och Danmark hade visat, att
äfven de, och det efter svenskt mönster, hade utvecklat sig till
ganska betydande militärmakter. Men det var allmänt bekant, att Karl
XI hade oaflåtligen arbetat på härväsendets förbättring, och inom
själfva den svenska hären fortlefde minnena af de tidigare
framgångarna och af det krigssätt, hvarmed de tillkämpats. Manskapet
var bäst anlagdt för djärfva, ansträngande marscher och raska anfall
mot både fiendeled och fästningsvallar. Blott några få af de
värfvade regementena hade luktat krutrök på allvar såsom hjälptrupper,
som konungen ansett sig skyldig att i kraft af sina garantifördrag och
sin tyska länsplikt sända till kejsarens understöd. Men hvad de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
