Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvistefrågorna och Sveriges egna intressen nödgade dess statsmän
att sysselsätta sig med de växlande konjunkturerna inom en så
vidsträckt synkrets som möjligt. I utrikesärendenas ledning röjdes
likväl icke samma genomtänkta och framsynta planläggning som under
Axel Oxenstjerna och Johan Gyllenstjerna. Bland de svenska
sändebuden i utlandet funnos knappast män med tillräckligt själfständig
iakttagelseförmåga och öppen blick för nya synpunkter. Enväldet,
sådant det gestaltade sig i Sverige, beredde särskildt inom detta
område, som ännu så nära sammanhängde med dynastiska
hoftraditioner, bekvämare tillträde åt den tjänstvilliga och rutinerade
medelmåttan. Emellertid hade Sverige icke blifvit efter andra stater i
den ännu ej särdeles gamla sedvänjan att underhålla ständiga
beskickningar i främmmande hufvudstäder. Det var deras erkända
och inskärpta uppgift att öfvervaka i synnerhet grannmakternas
åtgöranden och afsikter.
Jämförelsevis enklast tedde sig denna uppgift, enligt den rådande
meningen, åt öster till. Där ansågs Sverige blott ha att göra med
illa rustade grannar, som ej heller syntes i stånd att på egen hand
drifva en för dess trygghet hotande politik. Dessutom hade
Sverige där så långt framskjutna utposter, att ett plötsligt öfverfall
icke tycktes svårt att afvärja, i synnerhet sedan nu
försvarskrafterna i Finland och Östersjöprovinserna blifvit förstärkta.
Allt ifrån Stolbovafreden 1617, som till yttermera visso
bekräftades i den »eviga freden» i Kardis 1661 och för öfrigt vid hvarje
nytt tronskifte i vare sig Ryssland eller Sverige, hade de
moskovitiske tsarerna erkänt svenska kronans herradöme öfver
Ingermanland och en del af östra Karelen eller Kexholms län, såsom denna
bygd kallades till skillnad från vestra Karelen eller Viborgs och
Nyslotts län.
Dessa nyförvärfvade landskap införlifvades icke med det
gammalsvenska Finland och sände inga ombud till svenska riksdagar.
Men deras visserligen ganska tunnsådda befolkning bestod, såsom för
öfrigt hela norra Rysslands, hufvudsakligen af finska stammar.
Inom alla dessa vidsträckta områden ända till Hvita hafvet hade de
novgorodske ryssarne från början varit främmande eröfrare, liksom
svenskarne i Finland. Ryssarne hade likväl hvarken under
Novgorods eller under Moskvas välde gjort sig så hemmastadda som
svenskarne på finsk mark. Ryssarne hade där inga sådana
sammanhängande och folkrika kolonier som det svenska Nyland och
Österbotten. Först i slutet af sextonde århundradet uppväxte längst
bort vid Dvinamynningen en rysk stad, Archangelsk, som kan anses
i viss mån motsvara Åbo, Helsingfors och Viborg på den svenska
sidan, men i själfva verket framför allt var en stapelort för den
engelsk-holländska handeln och sjöfarten. Det egentliga ryska
inflytandet ägde sin medelpunkt i det frejdade klostret Solovetsk (på en
ö i Hvita hafvet), som förvärfvade stora rikedomar genom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
