Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skicklighet och syntes erbjuda de bästa utsikterna att häfda
monarkiens enhet med vapenmakt.
Äfven i östra Europa ansträngde sig Frankrike att bereda
kejsaren svårigheter. Det turkiska kriget hade för många år sedan
utbrutit i följd af franska eggelser och i sammanhang med en
ungersk resning, som likaledes uppmuntrades af franske agenter.
Emellertid hade de kejserliga vapnen, som i vester haft svårt att mäta
sig med de franska, vunnit lysande framgångar i kampen mot de
otrogne. Största delen af Ungern, som i halftannat århundrade lydt
under omedelbart osmanskt välde, var återeröfradt i heta strider
jämte sultanens ungerska vasallfurstendöme Transsilvanien
(Siebenbürgen). I själfva verket betydde dessa segrar den moderna
österrikiska maktens grundläggning, sådan denna ägt bestånd intill våra
dagar. De kejserliga härarna hade äfven framträngt söder om Donau
i Serbien, Bosnien, Herzegowina och till och med Bulgarien, ehuru
varaktiga eröfringar icke där kunde fullbordas. Republiken Venedig,
som slutit förbund med kejsaren, hade också haft lyckan med sig
och bland annat intagit halfön Morea (Peloponnesos). Detta krig,
som begynt med en turkisk belägring af Wien, betecknar sålunda
inledningen till det osmanska väldets förfall. Det är Österrike och
Italien, som inlagt denna förtjänst om Europas kultur, icke
Ryssland eller Polen.
Dessa båda slaviska makter voro dock med i det stora
förbundet emot Turkiet, ehuru deras verkliga bidrag till den gemensamma
saken ingalunda motsvarade deras öfverdrifna anspråk. Den tappre
konung Johan Sobieski af Polen hade visserligen kraftigt medverkat
till Wiens räddning undan turkarne, om också hans ära af denna
vapenbragd blifvit öfverskattad på andre fältherrars bekostnad. Men
sedermera hade den polska krigsifvern, som förnämligast uttömde
sina krafter med Podoliens återeröfring, mer och mer slappats genom
inre oroligheter och äfven i följd af franska intriger. Och efter
Johan Sobieskis död 1696 gaf det polska konungavalet såsom
vanligt var, anledning till ännu våldsammare partistrider och den
främmande diplomatiens inblandning, som hotade att alldeles förändra
rikets ställning till dess förre bundsförvanter. Det var för öfrigt
det sista val, som ändå något så när bestämdes af den polska adelns
egen fria vilja, icke väsentligen af utländska makters påtryckning.
Ludvig XIV erbjöd polackarne en fransk tronkandidat för att
bryta republikens förbund med kejsaren och, om möjligt, skaffa sig
en nyttig vapendragare i hans rygg. Denne kandidat var prins
Conti »af det kungliga blodet», som tillhörde en yngre gren af
bourbonska huset. För hans upphöjelse arbetades ifrigt af konung
Ludvigs sändebud och inflytelserike inhemske herrar, betydliga
penningesummor utdelades, och ett ganska talrikt parti samlades
omkring hans namn. Frankrikes utsikter att vinna insteg i Polen för
sina politiska planer väckte grannmakternas oro, men det var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
