Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kejsaren ansåg sig därför helt naturligt icke ha någon
förpliktelse att fortsätta det besvärliga kriget för vare sig Rysslands eller
Polens skull, sedan han själf vunnit så mycket han under
dåvarande omständigheter kunde önska. Han ville ej längre ha sina
händer bundna på detta håll, under det att den spanska frågan i
hvilket ögonblick som helst kunde taga en sådan vändning, att han
måste vara beredd på afgörande mått och steg för att häfda sina
intressen. Han lyssnade således dess förr till de föreställningar,
som i samma syfte gjordes från sjömakternas diplomati samtidigt
med fredsmäklingsanbud i Konstantinopel.
Konung August däremot var ingalunda benägen att afstå från
sina högtflygande planer. Det turkiska krigets fullföljande syntes
honom oundgängligt, så länge han icke såg någon annan utväg att i
spetsen för en segrande här göra sig till verklig herre öfver polska
republiken. Detta mål kunde han icke komma närmare genom att
på den ena eller andra sidan deltaga i det förestående vesterländska
kriget. Han behöfde ovillkorligen ett verksamhetsfält i östra Europa,
invid sitt rikes gränser, och en af hans viktigaste uppgifter blef
därför att fasthålla och utveckla det väpnade förbundet med
Ryssland, som å sin sida likaledes var hänvisadt af förhållandenas tvång
att gå vidare på eröfringarnas bana.
Båda de slaviska makterna stodo framför en vidtutseende kris,
ifall det turkiska krigets afslutning nödgade dem att nedlägga
vapnen utan hopp om ersättning i andra förvärf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
