Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härjningar i Kaspiska hafvets kaukasiska och persiska kustländer. Ända
bort till Sibirien fortplantades denna själfsvåldiga utvandringsrörelse,
som endast till en viss grad och under många hämmande villkor kom
den moskovitiske tsarens maktutvidgning till godo. I alla dessa
trakter fylldes kosacklägren förnämligast af flyktingar från hans eget
välde, af den storryska stammens folköfverskott, som vågade lösslita
sig från ämbetsmännens, kyrkans och godsherrarnes skärpta förtryck.
Men emellan kosackerna i öster och deras lillryske föregångare
utvecklades en liflig kamratkänsla, som yttrade sig i mångfaldig
samfärdsel, ömsesidig hjälp och likartade samfundsvanor.
Kosackerna uppträdde visst icke alltid som kristenhetens
förkämpar emot de otrogne, utan voro stundom rent af deras
bundsförvanter, när ett sådant svek föll sig lägligare för roflystnaden
eller upprorsandan. Kosacklägren skimrade som mönsterbilder för
de slaviska massornas anarkiska böjelser, och mången gång gåfvos
därifrån signaler och kraftigt understöd åt våldsamma och vidt
förgrenade folkresningar inom så väl Ryssland som Polen. Några
verkliga politiska tankar eller reformsträfvanden utgingo aldrig från
dessa krigarband, men de voro ypperliga verktyg i sluge orostiftares
händer.
Sedan den polska regeringen förgäfves sökt disciplinera de
ukrainske kosackerna till en ordnad här och därigenom framkallat
flere farliga uppror, lyckades det i början af sjuttonde århundradet
för konung Sigismund och den jesuitiska propagandan att kasta dem
emot det moskovitiska riket under åtskillige falske tronkräfvares
fanor. Hela Ryssland var under nära ett årtionde så godt som ett
byte för både lillryska och storryska kosackskaror, med hvilka den
inhemska allmogen förenade sig af förbittring öfver den nyinförda
lifegenskapen. Denna sociala revolution afslöts efter oerhörda
förhärjningar tills vidare genom ätten Romanovs upphöjelse på
tsartronen 1613, ett verk förnämligast af en kyrkligt ortodox reaktion
i förbund med ett af de många kosackpartierna och den besutna
adeln, som sålunda blef i stånd att åter tvinga de uttröttade och
splittrade bönderna under lifegenskapens ok. Men hela århundradet
igenom utbröto nya liknande oroligheter (svårast på 1660-talet),
förvärrade genom en djupt ingripande söndring inom kyrkan. De
förföljde sekteristerna flydde, eggade af uppstudsige munkar och
präster, ned till Don och Volga, hvarifrån de emellan resningsförsöken
underhöllo en dof jäsning ibland den klafbundna allmogen.
Regeringen bemödade sig att genom gåfvor af penningar och vapen hålla
de till namnet underdånige kosackerna vid godt lynne och rikta deras
äfventyrshåg emot de otrogne, men stödde sig i främsta rummet på
den väpnade adeln och de nyuppsatta regementena, under det att
förvaltningens tyglar åtdrogos så mycket som möjligt.
Polens förhållande till sina kosacker utvecklade sig ännu sämre
och bidrog väsentligen att försvaga den löst organiserade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
