Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig inom kort så, att rådet, i sin helhet så väl som i
defensionskommissionens form, nödgades öfvertaga åligganden, som tillkommo
en egentlig centralmyndighet. Det var omöjligt för konungen att
personligen leda styrelsen i alla dess grenar från sitt fältläger. Det
förblef dock en ständig brist, att inga fasta grundsatser uppställdes
för arbetsfördelningen emellan de båda regeringarna, hans egen på
utländsk mark och rådets nästan af sig själf återuppväxande
maktutöfning hemma i Sverige. Det berodde säkerligen mindre på Karl
XII:s personliga egenmäktighet än på den ansvarsrädsla, som det
kungliga enväldet från hans faders tid hade inplantat hos de svenske
ämbetsmännen. Bland dem fanns ingen kraftig och själfständig
personlighet, som vågade åtaga sig en ledande ställning i
öfverensstämmelse med tidens kraf, oaktadt konungen i sina förmaningar till det
hemmavarande rådet allt eftertryckligare yrkade på dess initiativ i
sådana fall, där hans egna påbud icke kunde afvaktas. Däremot
uppväxte efter hand inom de högre ämbetsmannakretsarna en dof
opposition, som röjde sig i motvillighet att utan särskilda
befallningar vidtaga nödiga åtgärder till krigets energiska fortsättning. Man
ville liksom skydda sig mot farliga efterräkningar för den händelse,
att krigets växlingar skulle medföra en ny rubbning af statsskicket.
Den tukt, som enväldet ingjutit i den svenska förvaltningen, var
dock så stark, att riket aldrig, medan konungen lefde, inför fiendens
ögon företedde någon annan bild än en samlad försvarskraft, sådan
som ingen samtida stat utom Frankrike kunde uppvisa. De
misshälligheter, som förefunnos i de ledande kretsarna, kunde ej förfela
sina försvagande verkningar, men de framträdde åtminstone icke
utåt med den skärpa, att det diplomatiska söndringsarbetet kunde
vinna någon väsentlig framgång.
De improviserade regeringsanordningarna visade sig således
med tiden mäktiga af en kraftigare utveckling. Sådana de voro
redan i början, syntes de fullt tillräckliga för ögonblickets behof,
när Karl XII vid midten af april lemnade Stockholm efter att ha
tagit afsked från sina anförvanter. Hans skyndsamma resa gällde
närmast Karlskrona, som vid denna tid kunde betraktas såsom den
strategiska medelpunkten för det svenska väldet. Därifrån stod det
honom öppet att, sedan de nödvändigaste rustningarna blifvit
fullbordade, vända sig antingen mot öster, mot söder eller mot vester.
Flottan, som efter omständigheterna skulle öfverföra Sveriges
anfallsmakt till den mest betydelsefulla krigsskådeplatsen, måste
därför först och främst bringas i fullt stridbart skick. Åt detta arbete
egnade konungen under de följande två månaderna hufvudsakligen
sina krafter i samverkan med den åldrige Wachtmeister, som väl
behöfde hans eggande närvaro. Karl XII hann dock med att under
tiden äfven göra raska utflykter till Malmö och Göteborg, där äfven
krigiska förberedelser pågingo, medan trupperna sammandrogos i
hela södra Sverige och i hufvudstaden alla tillgängliga kreditmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
