Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den danska flottan hade under sista veckan af maj utlupit från
Köpenhamns redd och någon tid kryssat i farvattnen emellan
Bornholm och svenska kusten. Ett angrepp på Karlskrona synes ha
varit påtänkt, men man afstod därifrån vid underrättelsen om den
engelsk-holländska flottans annalkande och lade sig för ankar i
Sundet, först vid Dragör på Amager och sedan vid Middelgrundet
närmare Köpenhamn. Ett par dagar efter midsommar inseglade den
allierade flottan i Sundet trots den danske amiralen Gyldenlöves
bestämda gensaga. Den engelske amiralen Rooke förklarade, med
åberopande af sina instruktioner, att han var kommen för att
upprätthålla freden enligt de förpliktelser, som hans konung åtagit sig
genom Altonafördraget, och att han hoppades ej behöfva företaga
några fientligheter emot Danmark. Gyldenlöve, som seglat honom
till mötes utanför Kroneborg, vågade icke angripa, emedan han
saknade uttrycklig fullmakt därtill. När den svenska flottan, som
under Wachtmeisters befäl med konung Karl ombord gått ut från
Karlskrona den 26 juni, närmade sig Dragör, återvände Gyldenlöve
söderut och lade sig utanför Köpenhamn. Den engelsk-holländska
flottan seglade efter och förenade sig söder om Hven med den
svenska, som Gyldenlöve likaledes efter hållet krigsråd hade lemnat
i fred. Därefter var öfvermakten för stor för att danskarne skulle
kunna tänka på att gå anfallsvis till väga.
Det var Karl XII själf, som med stor möda och först efter
upprepade stränga befallningar hade förmått den tveksamme
Wachtmeister att lemna sin ankarplats, där han hotades af ett danskt
angrepp, och att genom den jämförelsevis grunda Flintrännan öster
om Saltholmen föra den svenska flottan tillsammans med den
allierade. Det visade sig, att risken icke var så stor som amiralen
hade föreställt sig, och att denna manöver gjorde svenskarne till
herrar öfver Sundet. Enligt sina instruktioner ställde Rooke och
hans holländske kollega Almonde sina stridskrafter till konungens
förfogande. Ett formligt sjöslag kunde dock ej komma i fråga, utan
man inskränkte sig till några dagars bombardement, som visserligen
icke vållade danskarne någon stor skada, hvarken på flottan eller i
staden, men dock nödgade dem att tränga ihop sig allt närmare
intill kusten.
Utsikterna för ett landstigningsförsök syntes i följd däraf mera
lofvande, och däråt stod äfven konungens håg allra mest. Han
hade stigit i land redan när flottan anlöpte Ystad och sedan tagit
sitt högkvarter i Malmö. Hans ifver att själf ingripa i krigets gång
växte, när han erfor, att intet afgörande var att vänta i Holstein
inom den närmaste tiden. Gyllenstjerna och hertigen ville tvinga
fienden till drabbning, men måste afstå därifrån, emedan kurfurst
Georg Ludvig (sedermera konung Georg I af England), som
personligen anförde de lyneburgska trupperna, hade sett sig nödsakad
att afsända ett par af sina regementen för att afvärja ett anfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
